Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändå behöft gä så långt, som man gjorde, om det ioke varit, att
man i sista hand mera haft sina Ögon fösta pä auktoritetslnm#
befästande och den blinda undergifvenheten i lifvets alla
förhållanden för auktoriteten än på auktoriteten sjelf. Man behöfver
icke vara okonungsk för att icke tänka och resonera som de
rätt-trogne ur den Boströmska skolan. Ett bevis derpå hade man
ju t. ex. redan före denna skolas uppkomst i en, sådan ^juptänkt
och ärlig ande som Erik Gustaf Geyer.
Geijers »affall» missförstås helt visst mycket grundligt, om
det uppfattas såsom ett aflägsnande i någon den ringaste mån
från de konungska tänkesätt han förut hyst. Brytningen hos
Geijer syftade utan tvifvel alldeles åt samma mål, som man några
år senare ville nå med en stor statsrättslig dogmatik, endast det
att rörelsen hos Geijer var något ärligare i sina uttrycksformer.
När Geyer en gång (i brefvet till landshöfding Järta den 24
februari 1838) talar om sitt »affall» såsom ett affall från den
historiska skolan och till erkännandet af den princip för
handlandet, som måste vara hvaije tidehvarfs egen insats, så är det icke
svårt att finna hvad detta egentligen innebär. * Den der
epokgörande principen var ett revolutionens barn. I Sverige hette den
Karl XIV Johan. Till dennes personlighet drogs Geijer hela
sitt lif igenom af en beundran, som tyckes ha gränsat till
hänförelse, och en kärlek, hvars uppriktighet icke kan vara tvifvel
underkastad. Att detta äfven uppfattades af den det gälde,
bevisas bäst af det i grunden orubbade förhållandet mellan
konungen och hans gamla beundrare,, äfven efter »affallet», ett
förhållande, som ju bäst kännetecknas deraf, att Geijer ett par år
senare blef tillbjuden en plats i konseljen, hvilket han dock som
bekant afböjde. Och om beundrarens och det beundrade
föremålets vägar icke från den dagen kommo att löpa mera
jemnsi-des än hvad de gjorde, så har nog detta också sin nära liggande
förklaringsgrund. När Geijer, för att möta Karl Johan, gick, som
han sjelf något oegentligt uttryckte det, från den historiska
traditionen och rakt mot det revolutionära fenomenet, sträfvade
konungen samtidigt att i rakt motsatt riktning kunna slå sig fram från
revolutionens till legitimitetens ståndpunkt.
Denna antydan, som närmast kan tyckas hafva ett
psykologiskt intresse med afseende på Geijer personligen, har dock
äfven ett annat och längre gående intresse med afseende på hela
den tid, som kom efter honom. Det visar nämligen att icke ens
för uppnåendet af det mål, hvartill de nya statsfilosofiska
spekulationerna väl ytterst syftade, läggandet af en ny grundval för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
