Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Claretie är en typ för arten. Han är nu 45 år gammal,
ér snart sagdt född med pennan i handen, har skrifvit öfverallt
och om allt — kanske »med undantag af kufiska mynt» som
det heter i Röda rummet. Ansedd har han blifvit. Hans
romaner, »som utmärka sig för en ädel och sedlig anda», påstår
Nordisk familjebok — och det berömmet gifves sällan åt någon fransk
författare eller bokskrifvare — gå åt i femtitusental, i synnerhet
sedan han hittade på att i Monsieur le ministre skildra scener
ur dagens politiska lif i det surchaufferade Paris. Inte faller
det någon in att sätta dessa romaner i jemnbredd med Daudets,
Zolas eller Maupassants, men bland fabriksalstren ha de en
framskjuten plats. Och den stora publiken är som bekant ganska
likgiltig för, huruvida det är första eller fjerde rangens arbeten,
som bjudes dem.
Men för en fransman är det inte nog att skrifva romaner,
han skall sedan också dramatisera dem. Teaterförfattaren håfvar
in pengar i helt andra proportioner än romanskrifvaren.
Vissheten om att en roman, vore den äfven god som sådan, ytterst
sällan blir en god pjes, afskräcker ingen. Är romanen känd och
blir pjesen effektfull, och är författaren en »cher et eminent confrère»,
s& är framgången gifven — och författaren kan bygga sig slott
och villor eller kan som Pailleron tiga i många, många år, om
han föredrager det.
Men det var Furst Zilah ... ’ •
De dagliga tidningarna ha enstämmigt konstaterat styckets
ol^jelpliga klenhet. Romanen, det är gjordt af, är ett
dussinfoster, pjesen den mest blodlösa kopia vi på länge sett. Inte
var det den slopade prologen, som var orsak till dimmigheten
öfver personerna, — trots dess krigsmarsch och dess soldater
skalle den ingen vidare nytta gjort. Det hade blifvit ännu en
lösryckt episod ur romanen, ingenting annat.
Vi äro alltså, då ridån går upp, i Paris, i en kosmopolitisk
salong hos styckets spirituella verldsdam, den tragiska hjeltinnans
skämtsamma kontrast. Vi känna henne från ïedora och andra
stycken, och salongens typer känna vi från Dora och
andra*komedier, liksom främlingarnes förhållande till sitt hemland alltigenom
påminna om Daudets »Konungar i landsflykt» — utan
jämförelse för öfrigt, ty der är ett Ginungagap emellan de två
dikterna. Man talar om Marsa, zigenarflickan, det ryska,
generalkräkets fosterdotter, halft vildinna, halft mondaine, präktig
sen-sationsroll för en nervöst excentrisk parisisk aktris. Hon kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
