Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
famlande och osäkra i spelet, ehurn jag äfven i detta är af annan
mening än han.
Kritikern tycks högeligen ogilla de franska »koryféernas»
oupphörliga omkastningar i rösten, brådstörtade uttal af somliga
repliker och halfqväfda skrik, hvilket allt han anser vara
klandervärda effektmedel. Nu vill jag först och främst erinra om att
detta deklamationssätt ej är karaktäristiskt för endast den franska
konsten. Vi hade förfluten vinter besök af tvänne framstående
främmande konstnärer, en italienare, signor Rossi, och en tysk,
herr van der Osten, och man behöfver ej ha så särdeles
musikaliskt öra för att ha märkt, att deras deklamation just i det
afvek från den på den svenska scenen vanliga, att de höjde och
sänkte rösten, ökade och minskade takt-en i sitt tal och
excellerade i egendomliga tongångar och oartikulerade ljud, hvarigenom
känslostämningarnas växling klart framträdde.
För att återgå till den iranska konsten, har jag vid noggrant
och långvarigt aktgifvande på de franska skådespelarne ej kunnat
finna annat än att det nyanserade talet ej blott är koryféernas
effektmedel, utan jast är det mest utmärkande för den franska
skådespelarkonsten, i det att de franska skådespelarne
hufvudsak-ligen derigenom gifva karaktär åt sina roller. Men om detta ej
skall kunna inplantas i den svenska dramatikens jordmån, kan
jag omöjligen inse, hvarför man för de svenska dramatiska
artisterna rekommenderar studieresor till Paris, ty om de blott skola
lära sig att apa efter de franska skådespelarnes gester och
minspel, då anser jag att de väl onyttigt använda sina penningar.
I detta afseende kunna de få många nyttiga lärdomar af goda
cirkusclowner, och sådana finnas ju här ofta om somrarne.
Hvad jag deremot anser vara en brist i den svenska teatraliska
konsten, är det, att skådespelarne ej tillräckligt nyansera sitt tal,
det vill säga, att de ej ge det en skiftande klang, en skiftande
tonhöjd, en skiftande rytm, allteftersom tankarna och stämningarna
växla. Sant är, att vårt språk i vanlig umgängeston är högeligen
monotont; det är ju ej comme-il-faut att vara liflig, ty då är
man tillgjord eller simpel*. Men skådespel bruka ju ej
uteslutande framställa salongs- och kafé-samtal, utan de ställa
menni-skor i allvarliga konflikter, framställa menniskor gripna af häftiga
affekter. Och det är skådespelarens uppgift att för åskådaren
uppenbara den dramatiska karaktärens själskamp och stämningar.
Visserligen finnas menniskor, som kunna dölja hvad som föregår i deras
inre, men det torde ej vara skådespelarens uppgift att dölja,
utan att uppenbara de själsrörelser, som skalden tänkt sig i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
