Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter skulle påkallas, för att förelägga konungen förslaget till en
statsförfattning, lämpad efter edra behof», så inneböll
proklamationen den 10 juli, att norska ständerna skulle sammankallas att
öfverlägga om en grundlag, till beredande af landets framtida
väl** Det löjliga är ’att hr W., förgätande den gyllne regeln
att man vid dylika frestelser bör vara minnesgod, i slutet af
sin dråpliga advokatyr sjelf omtalar att Carl 13:de den 8 febr.
lofvat att »oktrojera (hvilket är ett oriktigt uttryck) något slags
författning, lämpad efter edert behof», sedan han förut på flera
sidor sökt visa att svenska regeringen ända till augusti blott ville
ett införlifvande.
Vi kunde för öfrigt förtära hr W. att detta onödiga och
okloka bortskänkande af Sveriges rättigheter och fördelar daterar
sig från vida längre tid tillbaka än från 1814, nämligen redan
från 1810, då vissa ansedde svenskar, med den malplacerade
ridderlighet eller högsinthet, som så ofta skadat oss, vunno Carl
Johan för den idé om Norges sjelfständighet, som sedan blifvit
för Sverige så olycksdiger. Det bör dock till deras heder sägas,
att de då aldrig tänkte sig en så på alla föreningsband blottad
union som han sedan tillvägabragte.
Sedan vi nu sä tydligt det oss tillmätta utrymme
medgif-vit visat ohållbarheten så väl af hr W:s insinuation, mera än
påstående, om krigshändelsernas inflytande på Carl Johans
politik, som hans tal om Sveriges flnansiela trångmål skola vi äfven
i korthet bemöta ett från norska sidan alltid med förkärlek
framhållet yrkande, att det skulle varit garantimakternas hållning,
jemte det osäkra tillståndet i Europa, som tvingat både Sverige
och Norge att taga hvad som erbjöds.
Bland alla de fyra makter som garanterat Sverige Norges
besittning, var det allenast England, till hvilken norska
regeringen kunde sätta sitt hopp; men ehuru det första engelska
sändebudet, Morier, möjligen för att göra sig behaglig för norrmännen
och sålunda lättare få upplysningar, sades uppmuntra detta hopp,
visade detsamma sig snart bedräsrligt. Det var emellertid alltid
ett halmstrå, vid hvilket den danske prinsen kunde haka sig
fast, och deri var han så ifrig, att han skickade två särskilda
sändebud och äfven en deputation till de förmenta gynnarne.
Men Carsten Anker blef bysatt för en gammal skuld; Peder
Äfven i AVetterstedts betänkande af den 16 januari 1S14
föreslås att norrmännerj skulle få *>konstitutionell frihet och egen
beskattningsrätt». Se Sch. B. IX. 57.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
