Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ren, ja icke ens tenoren, den vräkige tenoren fattades. Och
herr Toffelman förvandlades, som ske plägar, i sista akten till
en fruktansvärd tyrann emot sin dittills oinskränkt rådande
fru. Och frun tvingas afsvärja sin musikaliska dille och
flickan får sin assessor och alla äro glada och nöjda, när
ridån faller.
Herr Holmquist, som hvilat sig öfver Kronofogdarne,
bar hufvudsakligast upp den tyska farsen. Rolig var han
att se på och ur rollen drog han — fast med måtta — all
komik, som kunde åstadkommas derur. Han hade dock ej
tillfälle att göra något »noch nie dagewesenes» — och inte
kunde den berlinske grosshandlaren bli så splitterbefangd
som teaterdirektör Striesse — eller hvad han nu hette —
eller som en eller annan af herr Holmquists gamla tyska
fars-gubbar, hans vaktmästar Pfeffermann i »Våra fruar»
till exempel.
Till sin äkta hälft borde han ha fatt någon mera
bedagad qvinna än fru Ulff for att intrycket skulle blifvit det
afsedda. Gaf fru Ulff ej typen af en halfgammal tysk dam
ur bourgeoisien, af en fru Buchholz med dennes
represen-tationslust och småsinne, så var hon så mycket mera en
societetsskönhet å la Cecili% Hornfeldt, som gift sig med en
rik bracka och som blifvit solen i societeten.
I Lehmans Jsegerdrägt hade herr Grunder krupit in.
Inte var Lehman nägot att göra en karaktärsframställning
af, han har ju ingen annan sysselsättning alla de fyra akterna
igenom än att tassa omkring i sina filtskor, väcka
munterhet genom sin yttre menniska, spela hungrig och gåpåare.
Men herr Grunder var här ändå olik sina torra »gubbar»
och det är vackert så.
Bland de öfriga medspelande var herr Lindhagen en
rolig tenor. Herr Lindhagen har i vinter förut gjort ett
par goda bifigurer — presten i K i el lands »På hemvägen»,
grefven i »Barnet». Hans sångarsnobb kunde visserligen
ej mäta sig med herr Personnes ypperliga figur af samma
slägte i »Stora klockan» — särskildt talade herr
Lindhagen mycket mera ansträngdt, hade ej heller så dumt-roliga
saker att säga, var endast en dekorationsfigur i det
musikaliskt-dilettantiska huset men gjorde denna figur
med den karrikerade realism, som roller af detta slag fordra.
# *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
