Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
damer Toivo och Anna A. De äro hvarandra ganska lika i
grundstämningen, ljusa och blida, hjertans välmenande men
hjer-tans opraktiska, vattenklar a idealister båda tv&. Med deras ideelt
optimistiska verlds&skådning sympatiserar jag af hjertat i det
väsentliga, men den är ej i allt glad och frisk i sina yttringar,
den är i stället pjunkig, och det är ett fel. Den är mig för
öfversvinlig. Frän hvarandra skilja de sig deri att den ena,
Toivo, är mera lyriskt-didaktisk, den andra, Anna A., mera
re-ligiöst-didaktisk. Den förra gör iotrycket af en ung, svärmisk
guvernant, som ännu söker sitt ideal bland jordens män, ehuru
visserligen blott bland dem af dem som utan att rodna eller
skratta kunna läsa Björnsons »En Handske», den andra af en
äldre yrkessyster, också svärmisk nog, men. som redan flyttat
sioa drömmar och begär bort till den verld, der allt är ande,
icke förandligad lekamen en gång. Det är, synes det mig, bristen
i deras idealism, att den är för andlig, för mycket blodlös. Men
det är nu en gång felet hos den diktarskola i England, mrs
Hemans och hennes själafränkors, efter hvilken de tydligen bildat
sig, att deras varma och ädla hjerta drog dem för mycket från
denna verldens känslor och begär. Många af deras dikter kunna
dock af alla läsas med nöje. Riktiga små perlor äro t. ex.
Toivos »En klyfta» och »Ditt väsens hemlighet». Och ännu
flere af dem skulle det vara fallet med, om der ej så ofta hängde
den der lilla didaktiska klumpen i slutet på dem, som nästan
ser ut att vara ett lika nödvändigt bihang för damernas
sånggudinna som turnyren för dem sjelfva.
I formen ha de båda sina små svagheter som dock ej äro
farliga. Anna A:s stötesten är rimmet, historia rimmar t. ex.
ej med Himalaya. Toivos är den strängare metern. Att
alex-andrinen har caesur kommer hon ej alltid i hog.
Det återstår mig nu blott att nämna några ord om den
sista gruppen, som jag skulle vilja kalla de poetiska
autodidakternas. Till den för jag herrar Jacques (Oscar Guldbrand) och
Galar (Gustaf Bjurström). Naturligtvis gör sig, när man
behandlar författare på den nivå, der de stå, en helt annan
måttstock gällande, än den man använder på dem jag hittills talat
om. Det är samma skilnad som den i omdömet öfver en
konst-och en natur-sångare. När man hör på den siste, tänker man
egentligen blott på den möjlighet som finnes hos honom, sjelfva
anlagens större eller mindre värde, ej på hur de blifvit utbildade.
Så är det äfven, när man läser dessa skalder. Den i formelt
hänseende minst fullkomnade af dem är Galar, och kanske hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
