Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
underdånig. Han behandlar rösterna med förstånd och
be-herskning, orkestern som en — något despotisk — suverän.
I följd af sistnämnda lycka utgör »Diamantkorsets»
ouvertur ett förträffligt företal till det hela, ja t. o. m.
förträffligare än det hela. Melodierna ega visserligen i
ouver-turen som i det följande hvarken den ädla skönhet, som
värmer, eller den genialiska inspiration, som besegrar, men
hur föga ursprungsfriska de än till större delen äro, hafva
de dock här fatt en så äkta orkestralt affattad behandling,
och äro med så klok beräkning blandade om hvarandra, att
man efter de i briljant stegring komponerade sista delarne
deraf ovilkorligen känner sig frestad att applådera.
Kommer så introduktionskören, den vanliga
bond-idyll-kören (hvad de bönderna ändå äro idylliska — i operor!)
med en alltför omständlig början: hei-ho-hei-ho-, sedan
öfver-gående i en rätt flytande opera-comique-melodi. Thérèse
sjunger en romans, som böljar bra, och Wilhelm med henne
en duett, som kunnat sluta bättre. Rösterna blanda sig
emellertid väl, man störes endast af militärvurmeriet i
orkestern, som, låt vara att den gode Wilhelm är en käck,
menskoräddande kapten, dock är malplaceradt till ord sådana
som: »Här, hvarest jemt sig lik, naturen 1er så rik».
»Trianglar, hvad gören i här? v skulle säkert gamle W. B. ha
utropat, liksom när han förgrymmade sig öfver »Lohengrins»
inånga trumpeter i verlden.
Man har berömt den komiska kraften i
lindansartrup-pens intåg. Oss föreföll denna scen dock temligen tam och
oskyldig. Musikanterna på scenen spela ju en rätt
karaktäristisk melodi, men i öfrigt finnes intet ovanligt. Ej heller
i Gigotis aria, vanlig buffastil, med bitvis parlando à la
Dulcamara, Pasquale, Crispino etc. Pajazzons »canto funèbre»
synes oss för stelt högtidtigt — litet mer »geplaudert» skulle
ej skadat, liksom några kromatiska gälla tongångar i det
högre registret, mellan de om hvarandra jämrande: A’ pajas
döy? — Ä’ pajas dö’? — etc. Duetten med Badutos
passionerade strofer begynner bättre än den slutar och resten
af akten innehåller ingenting påfallande, om icke den ett
par gånger framträdande likheten med en final i »Den
Stumma».
Kompositören höjer sig i den andra — operans starka
sida. Dess första scen mellan Thérèse och Zephvrine är helt
och hållet charmant och skulle gjort heder åt gamle Auber,
Ur Dapptiti Knmiko. VI. 5. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
