Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>Hvad är du för ett vidunder till karl, som på det viset far
ut emot en menniska, som ej känner dig».
Att man vidare utesluter scenen, der de rifva ut
Glo-sters ögon är väl origtigt, ty det mildrar dramats tidsfarg,
men må dock så vara; men i sammanhang med den ville
jag påpeka en annan liten sak, som visar att det måtte
gå för sig att vara oanständigare i verb än i substantif.
När Edgar dödar bastarden, omtalar han faderns
olycksöde och säger då:
»I samma mörka lastens rum, der han dig aflade, har
han sin syn förlorat.»
Märk väl, sjelfva den oanständiga handlingen, aflandet,
omtalas här fräckt och öppet på ren svenska, hvarken på
latin — som ju annars har förmågan att göra
oanständigheter anständiga — eller i omskrifningar. Verbet afla, det
får stå kvar, men substantivet, sängen, der aflandet skedde,
det fick stryka på foten i första akten det. O, konsekvens,
du är stor i Norden!
Ja, det var Lear det; många exempel kunde dras fram
ur Hamlet, Othello och Macbeth också, men jag vill nu
bara dröja vid ett, som är karaktäristiskt för hela
tillväga-gåendet. Det observerade jag, när Othello vid v. d. Ostens
gästspel gafs på Nya teatern, der man dock annars i detta
fall är vida resonligare än vid de kungliga. Othello fordrar
at Jago bevis på Desdemonas otrohet Denne svarar då, att
bevis väl vore kinkigt att få, ty att hon och Cassio skulle
bedra honom, så att han sjelf såg det, kan man väl svårligen
föreställa sig, »om ock de voro hetsiga som apor och brunstiga
som getter».
Denna bild var naturligtvis i all anständighets namn
struken. Men nu kommer det bästa. I scenen i fjerde
akten med Lodovico flyger minnet af den genom Othellos
hufvud och utan allt sammanhang med det samtal, som
pågår, mumlar han helt plötsligt: »getter och apor.» Detta
utrop står kvar.
Det är sublimt! Bilden är struken, men Othello, som
således inte har hört den, han mins den ändå.
Detta karaktäriserar verkligen ypperligt genren af dessa
snöpningar från böljan till slut Förnuft, sammanhang,
konsekvens, pietet för diktens personer och åhörarnes kraf att
ej fa dem vanstälda, det är af noll och intet värde
pryderiet, anständigheten ropar stryk, och man stryker, — Shak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
