Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
Hvad nu detta sista vidkommer, så är det för väl att
ingen författare gör mig till viljes i att skrifva så som jag ville
ha det. Ty det skulle bli ganska tråkigt för hans andra läsare,
som hvar och en ville ha det på.ett helt annat sätt. A nej,
låt författaren vara den han är och klandra honom inte för
att han ej är dig lik.
Hvad finkänsligheten vidkommer, så har Strindberg visat
sig ha den egenskapen, nu liksom förr, i tillräcklig grad, — då
han nämligen vill ha den. Man blir ails inte öfverraskad deraf,
sedan man läst Utopierna, novellen Slitningar i Giftas m. m.
Man har talat om sjelfförgudande. Minst af allt träffar
den pilen. Det är nämligen inte nog med att författaren allt
igenom sökt se sakerna från flere håll, gifva rättvisa åt hvarje
förmedlande drag, .han har också lyckats häri — till den grad
till och med att hans egen bild långt ifrån blir rentvagen,
hvil-ket1 han aldrig försökt och äldrig tänkt. Då hade han skrifvit
på annat sätt, då hade han ej med en så rent af fanatisk
uppriktighet plockat fram hvarje drag på godt och ondt, som
kunnat gifva relief åt bilden, han ville visa. Han har riktigt på
allvar» dykt ned i sig sjelf, »städat i sin själ», som det hette
i Sömngångarnätterna, och alltigenom sträfvat till att vara
rättvis mot sig sjelf som mot andra. 1
Just denna skrupulösa sanningskärlek, som ej ryggar
tillbaka för några konseqvenser, är karaktäristisk för Strindberg
— och aldrig har den ännu kommit så frimodigt och manligt
fram, följaktligen ej heller så vinnande, som i detta verk.
Vinnande? — Det är kanske en individuell åsigt. Den får
i så fall gälla för hvad den kan. En granskare, här ofvan
nämd vid namn, har kallat Tjensteqvinnans son »aristokraten
bland Strindbergs verk». Asigterna må stå der för författarens
räkning och mot en eller annan af dem kunna naturligtvis
invändningar göras — det vore ej August Strindberg eljes, som
fört pennan — men den, som talar om ursinne och förakt, han
har inte läst boken, eller också talar han af princip.
Ty något mera beherskadt har Strindberg visst aldrig
skrifvit. Aren ha lagt sig mellan stunden och de händelser,
han här talar om, tiden har mildrat och utjämnat. Han ser
förhållanden och personer med den sansade mannens blick,
utan öfvermod och utan retlighet, han talfir om det som varit
så objektivt, vi kunna begära, trots det att han talar från
början till slut om sig sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
