Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sparre bjöd till att låta svenska staten göra det — t. o. m.
för sin betjent, ehuru denne sedan kvarglömdes i
Veners-borg.
Det var si och så med förhållandet mellan Andra
kammarens ledamöter och Erik Sparre, som slutligen genom
riksdagsanciennitetens slump nådde upp till hedersuppdraget
att öppna och afsluta kammarens förhandlingar, något som
han gjorde con attiore. Vid den sista riksdagen, han hade
kvar i lifvet, »smet» han dock, måhända af förargelse öfver
tullfrågornas utgäng, ifrån afslutningen, utan att derom på
förhand underrätta någon, och öfverlät åt sin gamle
antagonist Carl Ifvarsson att oförberedd träda fram och bringa ~
kammarens omtyckte och bäste talman den sedvanliga af*
skedshälsningen.
Sparres städse stridsfärdiga, ofta aggressiva lynne kom
honom lätt att, såsom Sigfrid Wieselgren en gång sade,
’med sin stora klubba, svängd såsom Starkodders af try par
starka armar »damma på»’ med besked. Men hans
okonstlade och rättframme kammarkamrater hyste å sin sida föga
försyn för det grefliga skinnet, utan gåfvo så grundligt igen,
att man ovilkorligen kommer att ^:änka på: »sådant
läder skall sådan smörja ha». Men nog var han, såsom
han sjelf erkände, »en ful fisk att fjälla», icke minst derför
att han bättre än de förstod att »variera på konfekten».
Ibland voro .de dock rätt sams, ty »pax slåss och
pax förliks», sade bondgumman till Fredrik den store.
Men aldrig sågo Sparres riksdagskamrater och knappast
några andra häller med vördnad upp till honom, hvilket
den Ridderstadska tidningen tyckes egendomligt nog på fullt
allvar föreställa sig. Ett par citat från män, hvilka både
vida mer än Sparre tänkte först och talade sedan och
åtnjuta mer obestridd aktning af alla partier, kunna vara
betecknande nog. Vid 1884 års riksdag förklarade t. ex.
den man, hvars afgång lemnat ett ännu icke fyldt tomrum
i riksdagen, Ola Andersson, sin uraktlåtenhet att bemöta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
