Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast för att försänka sig i detta spel, bvilket klingade
»ironiskt och hånfullt som Byrons Don Juan, nyckfullt och
fantastiskt som ett nattstycke af Hoffmann, melankoliskt
drömmande som en dikt af Lamartine, vildt och glödande som
en förbannelse af Dante och dock ljuft och smekande som
en Schubertsk melodi»*.
Bland dem som på detta sätt lyssnade till Paganinis
spel var äfven Frans Liszt, och detta blef för honom en
vändpunkt, men en vändpunkt, som på samma gång den
gaf hela hans konstnärssträfvan en ny riktning härigenom
medelbarligen också gaf verlden en ny konst
Vid denna tid herskade inom pianospelet
virtuosväsendet med oinskränkt makt. Glatthet och elegans på ytan
var hufvudsaken, om det konstnärliga innehållet bekymrade
man sig icke stort. Flere årtionden under Rossinis lekfulla
spira hade bidragit att gifva smaken en sådan riktning, och
med hänryckning lyssnade man i konsertsalen till verk af
Kalkbrenner, Herz, Pixis, Pleyel och konsorter; de tyska
pianoverken med sin djupare halt, sin allvarliga struktur
kände ingen, och den konstnär, som vågade försöket att
framföra dem, kunde vara temligen säker på att ej göra
någon vidare lycka. Väl hade Liszt, knappt sjuttonårig,
undantagsvis företagit det vågstycket att offentligen spela
Beethovens Es-dur-konsert, då för tiden en verklig »konstnärlig
hjeltedat»,** och på hans program förekommo ej sällan såväl
Beethoven som Weber och Hummel. Men j)å en tid, då
Habenks försök att låta spela Beethovens D-dur-symfoni
kunde jaga Rudolf Kreutzer (den samme, hvilken B. tillegnade sin
Kreutzersonat) på dörren under utropet: »för Guds skull,
käre vän, förskona oss från dylikt barbariskt machverk»
eller när Cherubini med hela tyngden af sin konserverande
auktoritet om B:s senare arbeten kunde säga: »Cela me fait
éternuer», kan man lätt förstå, att de ej skulle finna nåd
inför den herskande smakriktningen och att kritiken, trots
* Léon Escudier.
** W. von Lenz berättar, hvilket intryck det gjorde på honom,
när han som främling i Paris i november 1828, bland teateraffischerna
för dagen äfven såg ett tillkännagifvande om en »extrakonsert i
konser-vatorium af mr Litz» och i spetsen för programmet läste Beethovens
Es-durkonsert. Han stod just i begrepp att uppsöka Kalkbrenner för att
af honom erhålla lektioner, men han slöt af annonsen att den, som
vågade spela en konsert af Beethoven offentligen, måste vara »ein
Tausend-sappermenter», och så for han i stället till Liszt.
Ur Dagens Krönika. VI. 10—11. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
