Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och annan, så stod äfven återgifvandet af hans
kompositioner i öfverensstammelse härmed. Sjelf förmådde han ej
utöfva något reformerande inflytande på pianospelet, och
det vedertagna föredraget var klassiskt, d. v. s. strängt i’
takt, flytande/ och glatt, med lidelselösa accenter och ett
behagfullt uttryck i känslan. Med Liszt komma de starkt
karakteristiska motsatserna, den poetiska tankens
framhäf-vande, ett till dramatik stegradt föredrag, dettas inre
rörlighet och ett fördjupadt uttryck in i pianospelet, han
likasom förandligar tekniken och inblåser ett sjelfständigt lif i
det döda materialet 6amt skapar på detta sätt för pianot en
ny konst.* Väl ges det än i dag en musikalisk riktning,
som med beundransvärd seghet fasthåller vid traditionerna
af det klasdska och brillanta pianospelet, och för hvilken
det moderna spelet ej är någonting annat än förvillelse.
Men trots deras afsky derför, hafva de ej kunnat undgå att
lära af det samma, och med den historiens ironi, som ej
sällan låter motståndarne till framåtskridandet blifva
delaktiga af det befruktande i just det nya, som de bekämpa,
ha de allp ryckts framåt, de flesta sannolikt mer än de sjelfva
ana, mot de nya banor, som af Liszt öppnats för den
reproducerande konsten.
D*Ortigue har i de ofvan citerade orden fullkomligt
riktigt karakteriserat den höga andliga halten af Liszts spel:
det var endast ett uttryck af hans idéer, hans konst- och
virtuosidealer. Dessa stodo i bakgrunden och angåfvo ton
och takt; ur dem klarade sig nu ynglingens drömmar om
presterlig verksamhet till ett bestämdt medvetande om hans
uppgift såsom en konstens missionär. Och från den stund,
han grep vandringsstafven för att som pianospelare draga
* Ingenting kan vara orättfardigare, än när man påstår, att Liszt
vid slutet af sin bana öfverlefvat 6ig sjelf, att det endast var partiet, som
uppbar honomj och att han fortfor att lefva på sin förgångna storhet.
Ånnu i ålderns sena höst bevarade han hela sin andes ursprungliga
friskhet, i detta som i så. många andra fall utgörande ett glänsande undantag
från den vanliga regeln. Den som skrifver detta hade tillfälle att
upprepade gånger konstatera, huru han ej långt ifrån 70-årig ännu både i
det yttre bibehöll detta personligen bedårande, som nästan syntes förhöjdt
af det hvita håret och de fårade dragen, öfver hvilka de underbara
ögonen lade liksom en glans, och i inre afseende ännu lika enväldigt
her-skande från flygeln eller dirigentplatsen. I hans föredrag sökte man
fåfängt efter något tecken till afmattning eller något tillfälle, der den
yttre tekniken, hvilken ännu egde hela sin oförminskade kraft och
smidighet, fick täcka öfver ett aftagande i det andliga uttrycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
