Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försjunker, hade eljest mycket väl låtit förklara sig utan någon
morfinförgiftning. En modern författare af Zolas skola skulle
här väl antingen låtit Cecilia försona sig med Billners och gifta
sig med Ernst eller duka under för sin passion, återvända till
direktören, falla och sjunka. Eller också sluta med $jelfmord eller,
hvarför icke, morfinförgiftning. Men fröken Roos håller allt för
mycket af sin hjeltinna för att tillåta att sakerna tåga en så
ledsam vändning. Det finnes i det lilla tarfiiga pensionat, der
Cecilia bor, en ung ingeniör, som hyser ett varmt intresse för
henne och som med kärlekens skarpblick genomskådar den fara,
i hvilken hon sväfvar. Halft med våld tilltvingar han sig
hennes förtroende, han behandlar henne som ett varnartigt barn, så
länge henneB o till räknelighe tstil latån d varar, och då hon efter de
oerhörda lidanden, som försakandet af morfinen vållat henne,
ändtligen börjar erfara någon lindring, tar hennes tacksamhet mot
honom, som l\jelpt henne att kämpa detta igenom, mer och mer
vändningen af en djup, beundrande tillgifvenhet, och med
till-försigt och kärlek lägger hon slutligen sin hand i hans till ett
fast, olösligt förbund. Denna afslutning är visserligen för den af
fröken Cecilias öde intresserade läsaren synnerligen lugnande, men
den bidrager icke till skärpandet af bokens mening, till hvilken
jag här nedan återkommer. Den låter mycket väl tänka sig, men
den beror i alla händelser på en lycklig tillfällighet, och innebär
ingenting allmängiltigt; med denna afslutning är bevisföringen
sprängd och berättelsen tillhör ej längre det diktslag, som kallas
le ivman scientifique.
De fyra erotiska episoderna i romanen röja mer än något
annat författarinnans lifliga iakttagelseförmåga. Hennes Cecilia
är på samma gång en natur, hvilken är i behof af att handla
etiskt, som hon är ett glödande erotiskt temperament, och af
dessa båda egenskaper i förening bestämmes hennes handlingssätt
vid de olika tillfällen, då hennes djupaste strängar kommit i
dallring.
Författarinnan besitter en anmärkningsvärd förmåga att med
några fä streck kunna teckna en figur, en förmåga som stundom
lemnar henne i sticket, då det gäller att utföra bilden i större
skala. Medan hennes Georg Dahlheim förefaller något oklar,
presenterar hon deremot ett helt litet galleri af ypperliga
bifigurer (t. ex. familjen Billner, fru örn och hennes inackorderingar).
Stilen i denna bok är densamma som vi känna från fröken
Koos’ tidigare arbeten. Den svänger från en lidelsefull intensitet
i skildringen, hvarvid författarinnan gerna väljer uttryck af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
