Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finna ett något finare och elegantare språk, i tidn. Vårt
Land ett något kristmildare, manligt troskrafligare språk hos
den som har att behandla så komplicerade och delikata
föremål som menskoandens yttringar på skilda literära falt*.
Skilda ha falten alltid varit, skola så alltid förblifva,
det lönar ej mödan förneka detta och änpu mindre deröfver
svårligen vredgas. Mycket är sjukt på det andliga området.
Men början till helbregdagörelse är omöjlig då den sjuke
icke kommit till insigt om sin fara. Icke påskyndar man
denna insigt genom att skrämma den sjuke fcr eller i
osympatiska farger utmåla den ende läkare, från hvilken bot
kan komma. Ej heller påskyndas tillfrisknandet genom att
den sjuke ideligen förehålles huru gruflig hans sjukdom är,
hur afskyvärda dess följder och yttringar m. m. Den ändring
af viljan, som är summum desideratum i denna fråga,
framkallas icke på det rätta sättet genom fruktan för det som
är, utan genom längtan efter det som kan bli.
Det offentliga ordets bärare i hit hörande frågor kunna
för egeu del varnas för fariseiskt sinne. Sorgligt för dem
sjelfva och afkylande för de unga, som de skulle draga till
sig! Må de framför allt akta sig för allt formväsen! Att
förstena lifvets ord, att sönderstycka och egenmäktigt
formulera detsamma för att behaga sig sjelf, egenmäktigt
påtruga audra sina meningar, neddragande af heliga ting till
egen berömmelse, stolthet öfver fromma ord och talesätt,
framskymtande verldslig äflan, då kritiken gäller det egna jaget
och sist denna förhatliga stolthet att vara rättiardiggjord,
(stundom illa maskerad med erkännandet att vara »en fallen
evighetsvarelse»), som man ledsamt nog ej kan undgå
före-vita hr Wirsén som litera tur domare.
Men hvarför vara sig så sorgligt olik med
recensions-pennan i hand, då man som privatperson utmärkes af ett
väsende, som motiverar omdömet i kamratkretsen i Upsala:
»sina vänners lycka och vällust»?
Och nu — »slå allting ihjel!»
En ung författare, kommen till insigt om ohållbarheten
* I sammanhang härmed hvi denna tavtologia, när nägot
otillbörligt skall antydas? »Grofheter», »plumpheter», »snuskigheter*, »smuts»
hagla ibland s& man undrar att auktor ej släpper andan, s& att svenskan
tryter och latinets »turpia» måste fram. »Sunt non turpia naturalia»,
säger dock latinet. »Nego, sunt», säger hr W. »Och flickan och
gumman ha b&da rätt — lustig duett» (A. M. Lenngren).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
