Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1780, der Tysklands förste »humanist* Christian Gottlob
Heyne då från sin lärostol i Georgia Augustaakademien
tolkade de klassiska skaldernas verk.
Här lefver Lidner ett vildt, tygellöst lif, men mognar
under allt detta som skald. Han ryckes med af
Werther-stämningen, som vid denna tid öfversvämmar Göttingen som
hela det öfriga Tyskland, och hans för intryck lätt mottagliga
ande uppgår helt och hållet* i »Leiden des jungen Werthers*
och annan tysk känslolyrik.
Men i Göttingen lefver han äfven, som sagdt, vid sidan
af de vittra studierna ett oregelbundet, utsväfvande lif, gör
skuld, pantsätter sina kläder, »att han för nakenhet icke kan
komma ut», och då han åter kommer på fotter, trakterar
han och loverar stolt i sin gamla skrud, med hatten fullsatt
af präktiga fjädrar, forbi den svenske höfpredikanten Anders
Norbergs fönster. Han lefver med ett ord ett sorglöst lif för
dagen, än uppe och än nere, och det hela slutar med, alt
han en vacker dag belastad med skuld reser inkognito från
Göttingen.
Nu hamnar Lidner, som tagits till nåder af konungen,
hos svenske ambassadören i Paris, grefve Creutz. Men som
ban icke nöjer sig med att lägga sig till med hans excellens
böcker, byxor och andra tillhörigheter, utan äfven begår en
literär stöld, i det han ur »Rustan och Mirza», en opera
som Creutz skrifvit, tillegnar sig flera af de vackraste
partierna och inflätar dem i sin opera »Medea», får man inte
undra på att Creutz tröttnade och begärde, att Lidner skulle
hemkallas, hvilket skedde 1782.
Nu infaller Bengt Lidners literära glansperiod.
Denna är synnerligen väl och utförligt tecknad i doktor
IVarburgs monografi, till hvilken vi för öfrigt hänvisa läsaren.
Författaren anställer många verkligt intressanta jämförelser
mellan de olika upplagorna af t. ex. grefvinnan Spastarat och
visar, att Kellgrens uppgift, att Spastara skulle undergåt Thorilds
granskning så till vida endast är riktig i hvad den gäller andra
upplagan — den af år 1786. Att Thorild hade med denna att
syssla derom vittnar, säger doktor Warburg, Lidners otålighet
att fa ut skaldestycket, hvilket framgår af följande rader från
Lidner:
»O, Thorild, gör ditt lugn mig nöjd,
Skilj, skilj mig då ifrån Spastara — —
Lidners literära glansperiod, då hans snille brann som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
