- Project Runeberg -  Ur djurens lif /
88

(1899) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om stormfågeln.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

så mycket, att han i små portioner kunde spotta mig i
synen. Slutligen ansträngde den stackars stormfågeln
sig förgäfves för att få upp mer. Hur han harklade och
gick på, var dock hans mage uttömd, han hade ej mer
något vapen att försvara sig med. Jag hade tänkt att
fågeln nu skulle fly, men det gjorde han ej. Han låg
stilla och lät mig fånga sig med handen. Jag höll
honom en stund i mina händer, och satte sedan varsamt
ned honom bredvid ägget.
Nu ville han dock ej vara med längre. Han sträckte
ut sina långa vingar, sprang med dem utsträckta några
steg, och så höjde han sig och seglade af till sina
frän-der därute öfver det vida hafvet.
Underbarast äro stormfåglarne att skåda i storm,
Långa stycken, utan att det minsta röra sina vingar, segla
de som förda af en osynlig kraft. Än ser man dem högt
uppe i rymden styra färden till sina häckplatser uppe i
fjällväggarne, än stryka de som andar fram längs
fjällkrönen, och än nere tätt öfver vattenytan. Alltid röra
de sig lika lätt, vinden må vara med eller emot;
stormfåglarne fara obesvärade sin bana fram, och de äro för
polarfararen en ögonfägnad af stort värde.
Mången gång uppe i Ishafvet, när tiden blef mig
lång, skänkte dessa fåglar mig förströelse. När jag,
jämte prof. N. och en annan kamrat, under 1898 års
polarexpedition, för oväder under ett par dygn blef
liggande på Cap Bohemon vid Isfjorden, utgjorde
stormfåglarne vårt sällskap. I storm och regn satt jag där
på en bergspets timme efter timme och såg med
beundran dessa flygkonstnärers alla rörelser. Det blåste
så, att jag med möda kunde hålla mig kvar på
bergkrönet, och dock strök den ena stormfågeln efter den
andre med orörliga vingar fram mot vinden. En meter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:34:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdjuslif/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free