Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, det tror jag det — när man kan vara som
mamma! Men mamma är som ett barn, som
ingenting vet om hur det går till i verlden.»
»Alla böra vi vara som barn inför vår Herre»,
sade gamla fru Muurmeister.
Det låg en viss mild frid öfver hennes väsende.
Den hade först kommit med den höga ålderdomen —
länge nog hade hon varit som Amalia missnöjd,
bitter, alltid klagande öfver verldens orättvisa och
öfver sitt och sina barns tunga, glädjelösa lif. Hon
hade ej varit en af de naturer, som lätt underkasta
sig — en orolig, verksam själ, full af otillfredsstälda
men aldrig slocknande förhoppningar — men nu var
hon öfver 80 år och lifvet började visa sig för henne
som ett landskap i skymningsstunden, då de små
tillfälliga linierna underordnade sig och synas
oväsentliga och endast de stora dragen framträda. Hon hade
fatt denna ålderdomens lyckliga slöhet som gjorde
att bekymren numera gledo henne lätt förbi. Bara
Gusten fick pastoratet — det var egentligen det enda,
hvilket nu låg henne riktigt om hjärtat, där hon satt
mild och fredlig i en länstol med sin stickstrumpa.
Midt emot henne vid fönstret hade Amalia sin
plats. Därifrån var den lifligaste utsigten nedåt torget
och därför skulle Amalia sitta där, ty det roade henne
så mycket att se på de förbigående. Där gamla fru
Muurmeister satt såg man endast uppåt gränden och
hon hade valt den platsen, när de flyttade dit.
Amalia tog emot arbeten från HandarbetetsVänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
