Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handen, och då fästmannen nu trädde fram med
chapeauclaquén under armen och bugande tog hennes
hand och kysste den, bildade dessa två unga där
under ljuskronan på den röda mattan en sådan tafla
af hvad verlden kallar lycka, att fru Isbergs hjärta
smärtsamt sammandrogs, och det undslapp henne en
högljudd suck och ett: »herre gud ja — hvad det
är underligt här i världen!»
Hon tänkte på sin egen jämnåriga dotter, som
vuxit upp tillsammans med Hulda, hur annorlunda
det hade gått för henne. Hon hade varit så snäll
och präktig och bra på alla sätt, men hon fick komma
för tidigt ensam ut i världen, stackars barn. Hon
hade tagit telegrafistexamen, och som hon behöfde
få inkomster så fort som möjligt, hade hon tagit den
första plats som erbjöds henne, som post- och
telegrafbiträde långt uppe i Norrland, på ett ställe utan
järnvägsförbindelser. Det var svårt för modern att släppa
af sitt enda barn ensam så långt bort, hon hade alltid
drömt om en plats för henne i Göteborg eller dess
närhet, men en sådan stod tyvärr ej att ta på hyllan
strax. Och hvad Clara själf beträffar, så tycktes hon
snarare glad åt att komma långt bort. Hon var
ung förstås, och det som var nytt och obekant
lockade henne — och så fann hon väl också lifvet
tämligen enformigt hos sin mor och mormor, som voro
gamla och sjukliga bägge två. Ty på den tiden lefde
ännu fru Isbergs gamla mor, med hvilken hon bott
tillsammans allt sedan hon själf blef enka, och bunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
