Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände sig således hafva kommit i en trygg hamn,
då hon lagt sin hand i docentens, och då nu herr
Krabbe, Evelina Suhr och Eglantine upphunno dem,
omtalade både docenten och Nelly genast för dem
den lyckliga tilldragelsen.
Eglantine, som alltid blef starkt och djupt
berörd af alt, grät och omfamnade och kysste Nelly
under lifliga utbrott af ömhet. Hon hade naturligtvis
vetat alt för längesedan — icke för att Ludvig sagt
något till henne, men för att hon alltid visste alt,
som var af någon vigt, på förhand.
Hennes ovanliga förmåga att sätta sig in i andras
känslor kom henne nu att se sin brors utvalda med
hans ögon, och hon var lika förälskad i Nelly som
han i detta ögonblick, och hennes smekningar voro
mer hänryckta och öfverflödande än hans. Och
samtidigt genomskådade hon dock fullkomligt klart Nellys
natur och visste, att det var en torrhet i såväl hennes
begåfning som i hennes känslolif, som aldrig kunde
bli henne sympatisk.
Men detta var Ettys alldeles egendomliga gåfva,
att se människorna liksom med två par ögon. Hon
kände sig själf som en dubbelnatur, som på en gång
såg och icke såg andras fel. Men felen betraktade
hon alltid såsom af underordnad, tillfällig, uteslutande
jordisk natur. Det goda däremot var det väsentliga,
det eviga, och därför bedömde man, enligt hennes
mening, aldrig någon annan människa rättvist än den,
man älskade. Hon såg icke människorna sådana de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
