Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sin hemliga sorg, och ingen af dem kunde lätta
sitt hjärta för den andra. Hvilken förändring, sedan
den gång de reste ut tillsammans, då de voro så nära
förenade, att all deras glädje, alla deras bekyrpmer
voro gemensamma. Brefven hemifrån med
underrättelserna om de kära där voro då det förnämsta
intresset för dem alla tre och slukades med samma
begärlighet af dem alla. Samtalet, då de om
morgonen träffades vid kaffebordet, var alltid så lifligt,
som hade de ej sett hvarandra på länge, det var
alltid så mycket, både nya intryck, gamla minnen och
framtidsplaner att tala om, och om det så blott gällde
att köpa ett draperi eller en bronsprydnad med till
hemmet, var det en angelägenhet, i hvilken de alla
tre togo lika liflig del. Och nu! Då de träffades vid
måltiderna visste de ej mer, hur de skulle kunna hålla
ett samtal i gång, ingen hade något att säga, när de
gingo ut sökte de ej hvarandras sällskap utan gingo
hvar för sig, om kvällarna sutto Alie och Aagot hvar
på sitt rum och Rikard gick ut på sin aftonvandring,
utan att fråga dem om de ville följa med. Smärtans
oundvikliga ensamhet var öfver dem. Det gick dem,
som det så ofta går i lifvet: lyckan förenar, men
smärtan söndrar. Mången kan glädjas åt en annans
lycka, men ingen kan bära en annans börda.
Man var nu i slutet af oktober och de skrefvo
hemifrån Sverige, att det redan fallit snö, att gator
och vägar voro upplösta af modd och smuts, att
man satt med klistrade innanfönster och kakelugns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
