Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
När jag hade läst dessa två bref, ihågkom jag huru brefskrifvarne
inom kamratkretsen plägade kallas »antipoderna». B—s fick också
stundom heta »nyktra förståndet», under det D—m med ännu större
skäl bar namnet »onyktra känslan». (Den förre blef med tiden allt
mer en kallklok världsman, den senare en trosfrisk kristen.)
Förstånd och känsla äro två goda gåfvor, men ingendera af dem
får vara allenarådande. Öfver dem båda står anden, som måste regera
och ena dem. Det är en slem ting att vara en blott förståndskris ten
(rationalist); men det är icke heller godt att ständigt förblifva en
känslo-kristen, »en rö som drifs hit och dit af vinden». — Gud gifve oss sin
kraft att blifva andekristna och bibelkrislna; då, och endast då, skola
vi äfven blifva äkta och af Gud födda lutheraner.
Okt. ji. Stockholms prästsällskaps årshöglidsdag. Fjellstedt höll
högtidstalet, som var förträffligt i hufvudsak, men äfven inhöll så många
artigheter till prästerna, att dessa måste ha känt sig nästan förlägna.
Nov, 2. På eftermiddagen höll jag å en stor säl på söder, kallad
»Noaks ark», bibelförklaring öfver Es. 2Ö;te kapitel. Det är nog en
frestelse för »kött och blod» att få framträda inför en stor
lyssnande församling; men vid sådana stunder blir man oftast så grundligt
förödmjukad, att naturen snart skulle tröttna vid saken, om ej i hjärtat
finnes någon andens maning. Men där den finnes, slipper man ej
undan, om man än ville; man måste för Herrens och själarnas skull vittna
om hvad Herren gjort till vår frälsning. »Kristi kärlek tvingar oss
så», äfven när man nödgas instämma i psalmistens ord: »Jag tror,
därför talar jag; men jag varder svårligen plågad». Ps. 116. io.
På vägen upp till söder blef jag vittne till en egendomlig
händelse. Vid Kornhamn stannade jag för att af en bland fruarna köpa
ett par äpplen. Ett stycke därifrån satt en månglerska, som svor
ovanligt groft. Jag ämnade just säga henne något varningsord, då jag blef
förekommen af ett ungt fruntimmer, som, osedd af den svärjande frun,
i dennas knä lade den allvarliga skriften: »En svärjares bön», samt
genast aflägsnade sig. Det dröjde en liten stund, innan svärjerskan
varseblef hvilken gåfva hon fått; men när hon märkte den, var hon
underlig att skåda. Hon satt först några ögonblick såsom förstenad
eller »fallen från skyarna»; sedan såg hon sig rundt omkring för att
kunna utforska, hvem som lagt skriften i hennes knä; men ingen syntes
till. Då tog hon upp skriften, synade den på alla sidor och gömde
den sedan innanför sin kofta. Men tyst blef hon och eftertänksa?n.
Så länge jag stod där kvar, hörde jag henne icke säga ett enda ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
