Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONE OCH BMA
(C.C)
,»Småstans väg’’ i Jerusalem,
kunde icke mera vara riktigt glad med de andra.
Jag tyckte, jag borde föra henne in till oss och
låta henne deltaga i våra muntra pojklekar. —
Nästa dag gick jag ned på gården och tog min
stora röda gummiboll med mig. Jag började
leka afsiktligt så, att jag blef sedd af henne. Jag
tror visst, att den vackra bollen gjorde intryck
på den lilla flickan. I alla fall sprang hon icke
bort, hon blef stående vid dörren och såg på mig.
Och åter hvarsnade jag den där längtansfulla
bedjande blicken i hennes ögon. Med ett raskt
beslut trädde jag fram till henne och bad så vän-
ligt: »Vill du inte litet leka med mig, Raja, inte
sannt, du vill?) . .. Jag förundrade mig egent-
ligen öfver verkan af mina ord: hon störtade icke
bort, och hon förskräcktes inte heller, — hon
blef bara röd och log. Aldrig hade jag ännu sett
henne le, — detta soliga, glättiga leende, som
jag icke kan glömma . ..
Och så lekte vi tillsammans med bollen. Jag
bemödade mig, att vara god och ridderlig mot
henne. Och jag gladde mig öfver, att hon visade
mig allt mer och mer förtroende . ..
Sedan dess lekte vi ofta tillsammans. Och
Raja var glad och liflig. Hennes små bröder för-
höllo sig ganska stilla, som undrade de också öf-
ver att se systern leka. — Dessa timmar voro för
mig de skönaste under denna sommar. Ännu i
dag minns jag, huru förväntansfullt mitt hjärta
slog, hvarje gång jag kunde stjäla mig ned obe-
märkt, för att vara hos henne. — Dock en dag
såg oss hennes mor. Hon ropade flickan till
fönstret och talade med henne. Jag kunde icke
höra, hvad hon sade; men hon förbjöd henne visst,
att leka med mig. Så sade Raja, att det nu var
sängdags för de små och gick in med dem. Där-
efter lekte vi aldrig mera tillsammans. — Men
nu var hon icke mer så skygg och främmande.
När jag gick öfver gården, hälsade vi på hvar-
andra och växlade alltid ett par ord.
På aftonen satt hon vanligen på den stora
trappan och vaggade sin yngste lillebror till sömns,
ibland sjöng hon en sång därtill. En gång, då
jag stod bakom trädgårdsporten och betraktade
henne, öfverföll mig plötsligt en djup längtan,
att få gå till henne, sitta bredvid henne helt stilla
och lyssna till hennes sång. Och jag motstod
icke denna önskan.
— — Sedan dess sutto vi nästan hvarje kväll
vid hvarandra på trappans stenhällar. Vi sågo
tillsammans ditöfver i trädgården, där trädens
gröna kronor svajade i kvällsvinden, och vi vi-
sade hvarandra den nedgående solens sista strå-
lar, söm gledo darrande öfver stenmuren: ...
Mest voro vi båda tysta. Raja tyckte icke om
att prata. Ibland talade blott jag, när hon var
allt för allvarlig, Då berättade jag, hvad som
för ögonblicket föll mig in, alla slags lustiga sa-
ker från skolan, om mina små vänner, eller om
våra hundar och fåglar hemma. Så inträffade
det väl då och då, att Raja skrattade rätt af hjär-
tat, — det var alltid -en stor glädje för mig. ..
.. Hå förgick sommarn, dag efter dag; -.
Aldrig förr hade himmeln varit så blå, och blom-
morna hade aldrig doftat så ljuft som då!
Så kom en kväll, då vi åter sutto tillsammans.
Raja höll sin lille bror på knäet. Hon hade sjun-
git för honom en sång, en enkel, innerlig barn-
visa. Nu sof gossen. Och hon var också trött.
Hon hade halft slutit ögonen och stödde hufvu-
det mot väggen. Så satt hon alldeles orörlig.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
