Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bredvid sig. – Tala litet om din mor, om
hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en
gång var för mig.
Hanna smålog bittert. – Och ändå hade ni
hjerta att öfvergitva henne! Att låta henne kämpa
sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa och
med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.
– Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta.
Jag kunde icke förlåta, att hon svek sina idealer
och förenade sig med en man, som ej ens var
värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade
sig så djupt, att jag måste stöta henne ifrån
mig, ehuru mitt hjerta sved . . .
– Ni glömmer, att hon älskade min far,
detta må vara hennes ursäkt.
Fru Meilert blickade hastigt upp. – Nej, –
sade hon häftigt. – Kärleken kan icke försona
allt. Jag kunde aldrig rätt tro, att hon på
allvar älskade honom, dertill stod han för lågt
under henne. Men om så var . . . ja, då förstår
jag icke menniskohjertats nycker! Hon, så
rättänkande, så varm, så hängifven alla stora idéer,
. . . och han! En mera själlös, tom, andligt och
lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig sett. Men
förlåt – jag sårar dig kanhända?
– Nej, – svarade Hanna kort, – jag känner
ingenting alls för min far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
