Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I. S. Landtmanson.
sittningen af saken, utan först då possessor, sedan han fått kunskap
derom, icke velat eller icke kunnat ätertaga besittningen. Vid res mo-
biles anses denna omöjlighet hafva inträdt när en annan bemäktigat
sig saken, när hon kommit bort så att possessor ej kan återfinna henne,
när tämjda djur förlorat vanan att vända åter o. s. v. — I afseende
på animus anses ej det motsatta förhållande, som innebär förlust af
besittning, ha inträdt derigenom, att viljan ej är särskildt riktad på bi-
behållandet af besittningen, utan först genom ett beslut i motsatt rikt-
ning. Derför är det ock klart att den, som ej kan vilja, ej kan för-
lora besittning animo.
Såsom förut är framställdt kan besittning utöfvas äfven genom en
annan person. Den frågan bör derför besvaras huru i sådant fall be-
sittning förloras. Först och främst är det klart att hon förloras genom
förändrad vilja hos den egentlige possessor. Detta följer omedelbart af
ofvan anförda regel om förlust animo. Deremot anses hon ej förlorad
om han sjelf blifver dejectus, blott representanten fortfarande har de-
tentionen af saken. I hvilka fall besittningen förloras derigenom, att
corpus hos representanten upphör, bar varit omtvistadt !). Till reprae-
sentanten sjelf kan possessor förlora besittning, dock ej genom blott för-
ändring i animus hos den förre 2), utan vid res immobiles genom den
egentlige besittarens dejection, vid res mobiles genom en sådan yttre
handling som undanstickande el. dyl.
För förvärfvandet och förlusten af quasi-possessio gälla öfverhufvud
samma reglor som för förvärfvandet och förlusten af egentlig possessio.
Sålunda förvärfvas äfven quasi-possessio genom inträdandet af möjlig-
heten att i det ifrågavarande afseendet beherrska saken jemte viljans
riktning derpå. Likaledes förloras quasi-possessio derigenom att det
factiska herraväldet blifver omöjligt och genom uppgifvandet af viljan
att besitta.
Skyddet för besittning består hufvudsakligen i de possessoriska in-
terdicterna. Dessa äro sådana, vid hvilka kärandens besittning utgör
grunden till talan 3). Derför, ehuru i källorna Interdicta retinende, re-
cuperand&e och adipiscende possessionis alltid förekomma tillsammans +),
höra de sistnämnda, såsom v. Savigny visat, ej hit 3). De ega blott
1) Jfr v. Sav. anf. st. $ 33, Sintenis a. st. s. 460, v. Keller a. st. s. 234 och
Windscheid, Lehrb. d. Pandektenr. Dässeldorf 1862 s. 392.
2) Enligt regeln: nemo sibi ipse causam possessionis mutare potest. L. 2 & 1
D. pro herede etc. (41. 5).
3) Jfr v. Sav. a st. s. 350.
1) L. 2 8 3 D. de interdictis etc. (43. 1), $$ 2, 3. I. de interd. (4, 15).
5) a. st. as. 350 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
