Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 150 —
sen göra dagsljuset till allvarlig skymning, och man
skulle vilja upphänga en evigt brinnande lampa, så
att icke heller natten blefve alldeles mörk.
»Hur man än må föreställa sig sin belägenhet,
så tänker man sig alltid seende. Jag tror, att man
bara drömmer, för att man icke skall upphöra att
se. Det skulle väl kunna hända, att det inre ljuset
en gång bröt fram ur oss, så att vi icke mer be-
höfde något annat.
»Året förklingar. Blåsten far öfver åkerstub-
ben och finner ingenting mer att sätta i rörelse;
endast de röda bären på de där smärta träden
tyckas ännu vilja påminna oss om glada dagar,
liksom tröskarens taktmässiga slag väcker tanken
på, att det ligger så mycket närande och lifgifvande
förborgadt i det afmejade axet.»
FJÄRDE KAPITLET.
Hur sällsamt måste icke efter dessa händelser,
efter den känsla af förgänglighet och död, som
trängde sig på henne, Ottilie bli gripen af under-
rättelsen, att Edvard — man kunde icke längre
förhemliga det för henne •— öfverlämnat sig åt den
växlande krigslyckan. Hon undgick tyvärr ingen
af de betraktelser, hon därvid hade orsak att göra.
Lyckligtvis kan människan endast fatta olyckan till
en viss grad, — hvad som går där utöfver, förin-
tar henne eller lämnar henne likgiltig. Det ges
situationer, i hvilka hopp och fruktan bli till ett,
ömsesidigt upphäfva hvarandra och förlora sig i en
dof känslolöshet. Hur skulle vi eljes veta den från-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
