- Project Runeberg -  Valfrändskap /
221

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 221
tilläde han,» skona dig! Tänk på dig själf både för
din och min skull.»
Nu först märkte hon det tillstånd, hvari hon
befann sig. Hon kände ingen blyghet inför sin älsk-
ling, sin räddare, men hon släppte honom villigt,
för att han skulle få sörja för sig själf, ty han var
ännu genomvåt.
De unga nygifta rådslogo, — han erbjöd yng-
lingen och hon flickan sin bimllopsdräkt, som ännu
hängde i fullständigt skick, färdig att bekläda en
från hufvud till fot. Om en liten stund voro de
båda äfventyrarna icke blott omklädda, utan äfven
högtidsklädda. De togo sig så bra ut att, då de
åter träffades, sågo de häpna på hvarandra och
föllo med stormande lidelse och på samma gång
leende åt maskeraden i hvarandras famn. Ungdo-
men och kärleken återgåfvo dem på några ögonblick
deras fulla krafter, och det felades bara musik, för
att de skulle börja dansa.
Att på ett ögonblick förflyttas ur vattnet upp
på det torra, från döden till lifvet, från familje-
kretsen till vildmarken, från förtviflan till hänryck-
ning, från likgiltighet till passionerad kärlek — det
är mer, än hjärnan förmår fatta, utan att sprängas
itu eller förvirras. Här måste hjärtat komma till
hjälp, för att en sådan öfverraskning skall kunna
bäras.
Försjunkna, som de voro i hvarandra, kunde
de först efter en stund tänka på de andras ängslan
och oro, och själfva kunde de icke utan ängslan
och oro tänka på, hur de åter skulle möta dem.
»Skola vi fly? Skola vi gömma oss?» frågade yng-
lingen. »Vi skola stanna tillsammans,» sade hon
och hängde sig om hans hals.
Landtmannen, som af dem hört historien om
fartyget, ilade, utan vidare frågor, ned till stran-
den. I detsamma kom jakten seglande — man
hade med mycken möda och besvär åter fått den
flott och fortsatte färden på måfå i hopp att åter-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free