Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 246 —
tigt: »Nej, sök icke att röra mig, eller narra mig!
I samma ögonblick jag får höra, att du gått in på
skilsmässan, gör jag bot där nere i samma sjö för
mitt felsteg, mitt brott!»
FEMTONDE KAPITLET.
Medan i ett lyckligt, fredligt samlif släktingar,
vänner, familjemedlemmar mer än nödvändigt och
billigt är prata om, livad som sker eller skall ske,
oupphörligt meddela hvarandra sina föresatser, pla-
ner, sysselsättningar, och utan att direkt följa de
ömsesidiga råden dock alltid liksom i samråd be-
handla hela tillvaron, så finner man däremot i
viktigare ögonblick, just då det skulle tyckas, som
om man bäst behöfde andras bistånd och bekräf-
telse, att livar och en sträfvar att handla för sig,
verka hvar och en på sitt vis och, med fördöljande
af de använda medlen, först åter göra resultat, det
uppnådda ändamålet till gemensam egendom.
Efter så många sällsamma och sorgliga till-
dragelser hade det sålunda kommit ett visst stilla
allvar öfver de båda väninnorna, som yttrade sig
i öm skonsamhet. I största tysthet hade Charlotte
låtit föra barnet till kapellet, där det hvilade som
det första offret för ett olycksbådande öde.
Så vidt det var henne möjligt, vände Charlotte
tillbaka till lifvet, och här fann hon först Ottilie,
som behöfde hennes hjälp. Hon sysselsatte sig
företrädesvis med henne, utan att likväl låta märka
det. Hon visste, hur högt den unga flickan älskade
Edvard, och småningom fick hon reda på det upp-
träde, som föregått olyckan, i det hon dels at
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
