Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig bort från min egen smala, silfverhvita tråd.
Hvad är det jag vill minnas?
Det är bra löjligt. Att minnas, att man vill
minnas något, men inte veta hvad.
Ofullkomlighet utan gräns. Jag står på min närvtråd och
hittar icke längre; så långt jag ser hvita ellipser,
människoöden och världsöden, lydande obevekliga
lagar, skärande hvarandra genom tillfälligheter,
som människorna kalla det, emedan de icke våga
säga sig sanningen. Hvar har jag sett det förr?
Det liknar som om Vintergatans alla solar började
röra på sig litet raskare och mer iakttagbart för
för ett obeväpnadt öga.
Jag måste minnas, annars förlorar jag min
kontinuerlighet och blir en parabel, blir tokig,
och det vill jag inte, eftersom jag är klok nu.
Det är kväll nu. Jag ser det på att skuggan
från järngallret för gluggen, smidt gudbevars i
grenmönster, för att jag inte skall märka, att jag
är innestängd, att denna skugga redan sitter i
taket. Det är för sent att ta middagshöjden.
Hvarför skulle jag egentligen också behöfva det?
Jag vet ju hvar jag är, och jag seglar inte längre.
Skeppet är i hamn. Vänta tanke! Vänta!
I hamn - i hamn? Hvar var jag i hamn?
Nu skönjer jag närvtråden igen. Sakta fram,
varligt som gick jag på spindeltråd. Den bär,
den bär! Jag skyndar framåt, fast jag går
tillbaka, rusar genom det förflutna snabbare än
blixten efter ellipsens båge, känner blodet rusa
i mina hjärnceller och hjärtsträngarne vibrera af
pånyttfödda känslor och så i ett öppnar sig all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
