Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han låg vid sprickan och hojtade ned. Intet
ljud. Allt var tyst och stilla, som om ingenting
händt. Han ropade igen. Lika tyst. Han tittade
sig omkring för att se om han låg vid rätt
spricka. Han kröp omkring på alla fyra och fann
saken oförklarlig. Han följde urtagningen i snön
där de hasat fram och kom till samma ställe.
Men då slog det honom som en blixt. Han hade
ju sett dem åka baklänges. Javisst, de två första,
som voro lättast, hade snön burit, men så när
den tredje, den tyngsta kom, hade det brustit
och de andra hade inte hunnit få spjärn, när de
släpades baklänges.
Han fick svar nerifrån den andra sprickan,
bara ett enda ord och det var "skynda".
Då sprang Fridolin Perren öfver sprickan och
ilade ner till hotellet för att skaffa hjälp.
Framåt midnatt var han tillbaka med karlar
och tåg och bårar. Det gick fort att få upp
engelsmännen.
Den förste, som hissades upp, var det slut med.
De två andra voro icke värre skadade än att de
kunde vackla ned till hotellet, stödda af karlarna.
När förmiddagssolen tre dagar efteråt lyste
på det engelska kapellet, jordades den ene af
de tre.
Jag kom dit lagom för att höra klockan ringa
och få förklaringen.
Nästa morgon gåfvo sig de två återstående i
väg för att nå toppen de försökt på med den
tredje. Men nu hade de Fridolin Perren med
sig ordentligt lejd som förare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
