Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Det är därför jag bryter upp nu. Jag tålde
inte vid att bli instängd här. Orden, som ville
ut och inte fingo, förgiftade mig, tankarne voro
dödfödda, när de ändtligen hunno fram, hela
mitt inre blef förpestadt af att alla utlopp täpptes
till genom löftet. Därför är jag som jag är nu,
vingklippt och stäckt, utan förmåga och knappt
med lust att lefva längre.
Doktorn har nog sagt, att jag snart dör, jo,
det vet jag. Jag hörde det nyss, innan jag
började tala.
Nå, det är hans sätt att se saken. Jag är
egentligen död för längesen. Jag dog den dagen,
Anna, då jag uppgaf min rätt, min plikt att säga
sanningen. Att min kropp har lefvat ett par
tiotal år sedan dess har ingen betydelse. Det
är inte för kroppen vi skall lefva utan för
anden."
Han andades kortare, stämman blef djupare
och bytte om läge, ibland gnisslade den hög och
skärande som en vindsliten flöjel, ibland mullrade
den djup och fyllig som en aflägsen åska. Nu
hörde han ingenting längre, han bara pratade,
stundtals utan sammanhang.
Hustrun blef rädd och gick och väckte doktorn.
Han var vresig och omorgnad och ryckte på
axlarne, när han såg hur prästen förändrat sig.
Han tog hans hand och höll upp den mot ljuset.
Naglarna voro svartblåa. Han lyssnade på hjärtat
och skakade sitt hufvud.
De stodo tysta och sågo på den sjuke. Han
hade slutit ögonen för en stund, men plötsligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
