Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på honom, spottade på den och kastade den och sa:
tubå, pil, apport, hämta !
Han tog illa vid sig, han blev eldröd i ansiktet och
rök på mig. Men — ja ni ser själva min komplexion —
det var förstås ingen konst för mig att klara av en
officersherre. Jag behövde bara ge honom en liten knuff
så var han färdig. Han flög på huvudet och vände
sporrarna i vädret och sabeln for åt sidan. Jag satte
foten på den och sa:
— Ser du där du, nu trampar jag på din tapperhet.
Men fast han inte var stark, den där lille officern,
var det ruter i honom. Då han såg att han inte skulle
kunna ta ifrån mig sabeln, knäppte han av sig kopplet,
och så rusade han på mig med knytnävarna. Det är
klart att för det hade han heller inte annat än
kroppslig sveda. Men det slog an på mig att han var så hög
och stolt till karaktären: jag tog inte hans pengar, men
han ville inte heller själv ta dem. När vi hade slutat
slåss skrek jag:
— Tag upp sina pengar, ers välborenhet, de
kommer väl till pass för skjutslegan.
Men vill ni tro mig, han tog inte upp dem, utan
sprang sta och fick tag i barnet. Men när han tog
flickan i ena armen, förstår ni, då tog jag henne i den
andra, och så sa jag:
— Seså ja, drag nu, få se vilkens halva som blir
störst.
— Din usling, ditt missfoster! skrek han, och
därmed spottade han mig i ansiktet och släppte flickan,
och nu bara försökte han få den där damen med sig.
Men hon rent skrek av förtvivlan, och fast hon måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
