- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
201

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

201

"Jag vill, att han skall tycka, att jag ser bra ut,
och att Ban skall säga det, då han kommer hem," sade
Amy till sig sjelf, just som hon satte på sig Florences
hvita sidenklädning, som hon alldeles hade betäckt
med skyar af fin tyll; ur hvilka hennes hvita axlar
och guldlockiga hufvud stucko upp på det mest ar-
tistiska vis. Hon hade haft det förståndet att icke
krångla till sitt hår, utan hade fästat upp de tjocka,
böljande lockarne i en Hebelik knut bak i nacken.

<Det är icke modernt, men det kläder så bra,
och jag vill inte göra mig anskrämlig," brukade hon
säga, då man rådde henne att krusa, frisera eller
fläta håret efter det nyaste modet.

Som hon icke hade några prydnader, som voro
fina nog för detta vigtiga tillfälle, satte hon röda
azaleabuketter på sin luftiga klädningskjol och kantade
lifvet upp vid halsen med fina murgrönsblad, som
togo sig väl ut mot hennes hvita axlar. Som hon
kom ihåg de målade kängorna, mönstrade hon sina
hvita sidenskor med barnslig fröjd, och, dansande ned
åt rummet, beundrade hon på egen hand sina aristo-
kratiska fötter.

"Min nya solfjäder passar förträffligt till mina
blommor, och handskarne sitta utmärkt väl och de
äkta spetsarne på tants mouchoir ge stil åt hela min
drägt. Ack, om jag blott hade en klassisk näsa och
mun, så skulle jag vara riktigt lycklig," sade hon, i
det hon med ett kritiskt öga mönstrade sig, hållande
ett ljus i hvardera handen.

Trots denna bedröfvelse såg hon likväl ovanligt
glad och söt ut, då hon sväfvade ned; hon sprang
sällan — det öfverensstämde ej med hennes utseende,
tyckte hon — ty, som hon var lång, var det ståtliga
och Junolika mera passande, än det pikanta eller
lekfulla. Hon gick fram och tillbaka i den långa
salongen, medan hon väntade på Laurie, och stälde
sig en gång under ljuskronan, hvilket åstadkom en
utmärkt effekt på hennes hår; men då hon nogare
tänkte på saken, gick hon bort till den andra ändan af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free