Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VARFÖR
BRUKAR BARNDOMEN KALLAS DEN
LYCKLIGA ÅLDERN?
Det händer rätt ofta, att man hör människor
klaga över "den lyckliga tiden", som så snart
tog slut, och vilken nu aldrig mer skall komma
åter. Var ligger då denna så mycket omtalade
och beprisade tid i en människas liv? Ja
vanligen är det nog just barndomen. För dem, som
haft en lycklig barndom, ligger ju intet
underligt i detta, men för de andra då – – – ?
Ja, man vet ju, att ingen kan bättre strö rosor
eller berätta sagor än tiden. Ingen kan nog
riktigt förstå, hur det är, men under
berättelsens gång glömmer man så småningom
verkligheten för doften och mystiken i det gamla,
som berättas för en. Det egendomliga är, att
tiden alitid berättar om det gamla, som hänt.
Det nya, det som skall handa lämnar den åt
hoppet att dikta om.
Man vet ju, att varje period i en människas
liv har sin längtan, sitt hopp. Men den stora
skillnaden är, att medan barndomens och
ungdomens längtan för framåt, för medelålderns och
ålderdomens varmaste tanke tillbaka. Vad
denna tanke beträffar, är den nog inte bära en
längtan, ofta är det nog också något av den där
kvalfulla känslan att vilja göra om.
En sådan känsla behärskar aldrig barnet, och
det är detta, som verkar så storslaget.
Barndomens hopp är ljust, och vägen fram till
längtans mål har inga törnen i beredskap.
När man ser en larmande och skrattande
barnaflock, känner man sig kanske litet
främmande inför deras sorglöshet, – men om man
istället börjar studera dem, finner man, att
svårigheter icke alis äro dem främmande. Ett
barn kan nog känna sin vanmakt. Det kan nog
känna denna tanke- och viljeförlamande
dådlöshet liksom binda sig. Av allt detta blir dock
aldrig någon verklig strid. Det kommer aldrig
till denna evinnerliga kamp, som är hopplös
därför, att de kämpande i längden icke orkar
tro på seger.
Nej, barndomen låter sorgen rinna bort med
tårarna, och så är den icke mer. Glömskan
dödar den, innan den hunnit bli till verklig sorg.
Barndomen är också förbehållet en allting
övervinnande levnadslust och en fond av
spirande, svällande krafter. Detta sista kanske mer
än något annat bidrager till barndomens friska
hoppfullhet och ljusa syn på livet – detta liv,
som är så rikt, och som så gärna vill ge allting,
bära man får sin frihet att begära någonting av
det. Klarare än annorstädes uttryckes detta i
några ord av en norsk författare. Han säger:
"Lad mig gaa, lad mig gaa, hvor jeg vil,
giv mig frihed og lykke dertil,
giv mig luft, giv mig himmel og hav,
då skäl sangen nok svulme derav."
När man vet sig ha ägt en sådan rikedom,
ja, då är det icke underligt, om man önskar sig
den tillbaka. Då är det icke underligt, att man
talar om "den lyckliga tiden."
Geel.
*
SKOLHISTORIER.
Lärarinnan i en småskola hade berättat om
Guds kallelse till Mose att föra Israel ur
Egypten och om Mose ovillighet inför uppdraget.
"Hur kom det sig då, att Mose gick till sist",
frågade lärarinnan. "Jo, Herren Gud lärde’n,
hur han skulle göra konster med påken, och
sen gick han", ljöd det trosfriska svaret.
*
Man hade talat om hur indianstammen
minskades i Förenta Staterna och så fördes på tal
indianböckernas Texas. Lärarinnan frågar:
"Hur är det med indianerna i dessa trakter då?"
Eleven: "De bli mer och mer mindre."
Senare under samma lektion.
Lärarinnan: "Hur kommer det till att
staterna i västra Amerika äro så mycket större än i
öster?"
Eleven: "Jo, invandringen har varit så stark,
att man varit tvungen göra staterna större."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:52:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varbrodd/1927/0011.html
