Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 O L
lar lite, när du dricker, och jag liar sett dig doppa
smörgås i kaffet, så att flottpärlorna––
Längre hann inte Karin, förrän Gerdas
fridsamhet exploderade och hennes löfte att ej bli ond rök
sönder i katastrofen.
— Än du då! Du ... du ...
Gerda sökte ivrigt efter något rikligt retsamt
att tillvita sin vän i gengäld.
— Du snarkar! drog hon slutligen till med på
måfå.
Karin skrattade.
— Det gör jag inte i allmänhet. Det kan Beth
intyga, som sover i samma rum som jag.
— Och jag sörplar inte heller, högg Gerda i. Och
om jag skulle råka doppa en smörgås i min egen
kaffekopp, så angår det inte dig. Du är elak. Jag
vill inte gå längre med dig.
Och Gerda sprang in på en skogsstig, som åkts
upp av vedfororna och råkade mynna ut på stora
vägen just där de båda flickorna befunno sig.
— Lilla krutdurk! sade Karin skrattande och
fortsatte lugnt landsvägen framåt.
Den stora, kloka hunden Trofast, som åtföljt
dem, stannade, undrande och tveksam, då han såg
dem gå ät var sitt håll. Den möjligheten hade ban
ej tagit med i beräkningen, då ban full av iver
och förtjusning tiggt, och erhållit tillåtelse att gä
med dem. Vem av dem skulle han väl nu följa?
Hans tvekan blev dock ej lång. Naturligtvis Karin,
hans unga matte.
— Var är Gerda?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
