Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I fjärran land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när man skulle göra allting klart till avfärd, innan
man satte sig till frukosten. De voro de första att
infinna sig vid målen, de sista att hjälpa till med
matens tillredning — de första att riva till sig en
läcker bit och de sista att inse, att de hade förgripit
Sig på en annan mans ranson. Om de sutto vid
årorna, doppade de dessa helt lätt och läto det gå med
farten. De trodde, att ingen lade ’märke till det, men
deras kamrater svuro över dem i tysthet och fingo
småningom hat till dem, medan Jacques Baptiste
hånskrattade öppet och svor högt från morgon till
’kväll. Men Jacques Baptiste var ju ingen
gentleman.
Vid stora Slavsjön köptes Hudson-hundar, och
flotten sjönk ända till relingen, sedan dess last hade
ökats med torr fisk och köttkakor. Så styrde de in
på Mackenzieflodens raska ström och gåvo sig ut på
de stora ödevidderna. Varenda rännil, som såg
»möjlig» ut, blev undersökt, men de lockande
guldlagren voro ständigt framför dem, längre uppåt
norden. Vid Great Bear började dessa följeslagare
desertera, drivna av den allmänna rädslan för det
obekanta, och vid fortet Good Hope sågos de sista
och käckaste böjda under draglinorna, medan de
arbetade sig uppåt strömmen, utför ’vilken de hade
glidit med så förrädisk lätthet. Jacques Baptiste
ensam var kvar. Hade han icke svurit att draga
vidare, om det så vore till den eviga isens område?
De bedrägliga kartorna, som mestadels voro
tecK-nade efter hörsagor, rådfrågades nu alltjämt. Och
man visste att skyndsamhet var av nöden, ty solen
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
