Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad vandringslagen bjuder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för vana att dölja, men som nu bröt fram i en hel
störtflod av eder och förbannelser på många olika
tungomål över Kah-Chucte och Gowhee. De kröpo
ihop inför honom som ett par morrande
varghundar, för fega att rusa på honom, för varglika att
kunna dölja sina betar. De voro icke vackra. Och
det var icke heller Sitka Charley. Det fanns intet
kött på deras ansikten. Deras utstående kindkotor
voro fårade av ohyggliga ärr, som ömsom fröso
till ett rämnande i den starka kölden, och i deras
ögon lyste den hemska glöd, som har sin näring
av förtvivlan och hunger. Människor i denna
belägenhet står utanför både hederns och lagens
råmärken, och de äro icke att lita på. Sitka Charley
visste detta, och det var därför han hade tvingat
dem att lämna kvar sina skjutvapen tillsammans
med det övriga bagaget för tio dagar sedan. Hans
egen bössa och kapten Eppingwells voro de enda
som funnos kvar.
»Seså, laga nu att vi få eld», kommenderade han
och tog fram den dyrbara tändsticksasken jämte
dess tillbehör av fina strimlor och björkbark.
De bägge indianerna började genast samla ihop
torra grenar och kvistar. De voro svaga och höllo
ofta upp med sitt arbete, svindlade när de lutade
sig ned eller vacklade i yrsel tillbaka till eldstaden,
medan deras knän skallrade som kastanjetter. Efter
varje nytt försök vilade de några ögonblick, som om
de vore sjuka och dödströtta. Emellanåt uttryckte
deras ögon ett tyst lidandes tåliga likgiltighet, men
sedan såg det ut som om det egna jaget vore nära
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
