Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan han hade gjort denna fråga, spottade han ut
en massa blod och tänder och närmade sig stridslystet
Oofty-Oofty. Kanaken tog ett hopp bakåt till sin
koj, men kom strax tillbaka med ett nytt hopp,
svängande en lång kniv.
»Å — gå och lägg er, ni tröttar mig», inföll Leach.
Trots sin ungdom och oerfarenhet var han tydligen
pampen där i skansen. »Hör på, Kelly — låt du Oofty
vara i fred. Hur i helvete kunde han veta att det var
du, när här var mörkt?»
Kelly fogade sig efter tillsägelsen med ett sakta
mummel, och kanakens vita tänder blottades ånyo i ett
tacksamt leende. Han hade ett vackert ansikte med
•nästan kvinnligt behagfulla drag, och hans stora
svarta ögon hade ett mildt och drömmande uttryck,
som tycktes dementera hans välförtjänta rykte för
hetsighet och våldsamhet.
»Hur kom han undan?» frågade Johnson.
Han satt på kanten av sin koj, och hela hans
ställning vittnade om hopplöshet och nedslagenhet. Ännu
andades han tungt efter den stora ansträngningen.
Skjortan hade slitits av honom under striden, och från
ett gapande sår på kinden rann blodet ned på hans
nakna bröst, banande sig en röd väg över hans vita
lår och droppade ned på golvet.
»Därför att han är djävulen själv — och det har
jag ju sagt er förut», blev Leach’s svar. I nästa
ögonblick var han på fötter och gav med tårfyllda ögon luft
åt sitt raseri.
»Och ingen av er kunde skaffa en kniv», upprepade
han oupphörligt klagande.
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
