Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den vita tysnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle opponera sig. Kid tillät henne ett enda
utbrott av sorg, då hon kysste sin make _— hennes
eget folk hade inte den vanan — sedan förde han
henne till den främsta släden och hjälpte henne på
med snöskorna. Blint, instinktivt fattade hon tag
i styrstången och piskan och hojtade hundarna i
rörelse. Därpå vände Kid tillbaka till Mason, som
fallit i dvala, och långt efter det Ruth försvunnit
satt han hopkrupen vid elden och väntade,
hoppades och bad att hans kamrat skulle dö.
Det är intet nöje att sitta ensam i sorgsna
tankar i den vita tystnaden. Mörkrets tystnad är
barmhärtig; den skänker en liksom skydd och en
obestämbar medkänsla, men den ljusa vita
tystnaden, klar och kall under en stålblå himmel, är
obarmhärtig.
En timme förgick — två timmar — men mannen
ville inte dö. Vid middagstid spred solen, utan att
höja sig över horisonten, en äning ljus över
himmeln, varpå den fort drog sig tillbaka. Malemute
Kid reste sig och släpade sig fram till kamratens
sida. Han kastade en blick bakom sig. Den vita
tystnaden tycktes hånle, och han blev rädd. Det
hördes en skarp knall, och Mason lyftes upp i sin
luftiga grav och Malemute Kid piskade på
hundarna till vild galopp, då han flydde över snön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
