Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - En gratisföreställning på operan i Paris. Ur en otryckt samling teaterminnen af Ludvig Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till hvarje subventionerad teater
gick på en sådan dag gratis hela
den del af Paris’ befolkning, som
hade tid att redan dagen förut ställa
sig i kö, under polisens uppsikt, för
att icke insläppas genom de stängda
dörrame förrän följande middag, och
det var icke det minst intressanta
skådespelet att se det
mångtusen-höfdade vidundret under samtalets
sus och brus, under de kvickheter
och pojkstreck, som utfördes
utanför teatrarnes murar, vid dess
angränsande gator och i de olika trappor
och afdelningar, som förde till de
olika teatrarnes åskådarerum.
Om man sålunda gick ifrån den
ena teatern till den andra, hade man
det enastående skådespelet af denna
publik, som i så god tid ställt upp sig
utanför teatrarne och inuti operans
korridorer, där hela publiken — fyra
personer i bredd — inom barriéren
knappt hade utrymme för sina
armbågar.
Den nuvarande Stora operan var
då ännu icke påtänkt. Stora operan
låg då i sin gamla lokal vid Rue
Lepelletier, hade icke brunnit, hade
sina många tillgångsgator och
passager, äfven från boulevarden — och
förekom mig vara både vackrare hvad
salongen beträffar och lyckligare i
akustiskt afseende än den nya är.
Likheten mellan den gamla och nya
salongen är slående — det är endast
i det yttre olikheten består. Det är
trappor och foyéer, som äro mera
storartadt anlagda i det nya
operahuset, hvilket naturligtvis, praktiskt
sedt, är bättre — ehuruväl icke allt
blifvit behörigt tillvarataget.
Till en sådan gratisföreställning
skulle nu — i stället för corps
di-plomatique, millionärer och
abonnenter, i stället för de stolta
bankirfamiljerna, som annars högtidligt
brukade infinna sig på sina platser
för att stråla med alla
familjejuve-lema — där skulle nu urblekta och
urtvättade gamla sjalar och band,
gamla sjaletter och kragar, lappade
koftor och kjolar visa sin brokiga,
fast torftiga lyx; där skulle nu
hundratals blå och andra arbetsblusar,
mollskinnströjor, grofva arbetsbyxor,
slokhattar och kasketter samt
nedsmutsade svarta sotarpojkar och hvita
mjölnardrängar visa sig.
Det var ju ganska naturligt, att
med denna gratispublik vågade
hvar-ken den käjserliga polisen eller den
käjserliga teaterdirektionen drifva
oärligt spel, och ingen af parterna
vågade uppblanda denna publik med
individer, hvilkas later, åtbörder och
klädedräkt kunde bland hopen
förråda dem som insmugglade. Därför
instruerade mr Perrin en
kanslivaktmästare att en timma före spektaklets
början på en hemlig gång föra mig
till ett ställe, där jag skulle bli
stående och vänta innanför den
korridordörr, som af teaterbetjeningen
öppnades utifrån korridoren, så att
jag ännu i mörkret kunde bli
inknuffad med den påträngande, huller
om buller instörtande publiken,
hvilken — sedan man förut genom huset
hört massornas sorl och dån, under
ett infernaliskt tjut uttryckande både
glädje och vildhet, i en slags, af
despotismen tillåten, frihetsrytande
hymn, under den vildaste orgie och
med plötsligt påsläppt gasljus —inom
io minuter fyllde hvarje plats af den
stora teaterns salong.
Det, vill jag lofva, var en tafla värd
att se!
Efter att hafva mottagit dessa
instruktioner af Perrin och kommit
öfverens med kanslivaktmästaren hvar
vi skulle mötas, skildes jag från
operans chef, hvilken förberedde mig på
en af de intressantaste
representationer, han kunde bjuda på.
Det märkvärdiga gratisspektaklet
skulle nu äga rum den 15 augusti.
Efter alla förberedelser och enligt mina
instruktioner gick jag nu — instängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
