Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1899 - Rapsodi, af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket fin dam — inte ville gifta sig
med en rik mes, utan med en fattig
kärnkarl. Men till slut gaf österlund,
genom någon ödets skickelse, med sig
och det blef kalasande och piglockslåt
för det unga paret. Hr Eliason var
den kärnkarlen, som skulle vara fattig,
men ändå gick han så snobbigt och
fint klädd och räknade upp sina sedlar
pjesen igenom. På det viset är det
roligt nog att vara fattig. För resten
spelte han bra — han är en ny
Hill-berg. Tag mig Ranft, är han inte det!
I allmänhet voro typerna tagna på
kornet, och naturligtvis voro fröken Rustan
och hr Lundberg med. Hr Olsson
spelte måttfullt en präst, som var så
hygglig, att vi aldrig sett maken i
värk-ligheten. Man skrattade förskräckligt
åt en äldre aktris, som var »mor Maja»
och sopade golfvet, sedan hon fäst upp
kjolame, så att man såg de på
bondvis ombundtade tjocka vadorna.
Damerna i salongen blefvo rent af
hysteriska, när de sågo detta. Det finns
ingenting, som roar vår societet så
mycket som att se det kära svenska
folkét i dess groteska hemmavanor. Men
det förvånade mig att denna
klumpighet förekom, då August Lindberg var
regissör.
Till sist »Kung Kristian II», Adolf
Pauls skådespel. Dramaten spelte
ändt-ligen ut denna trumf. Dramat var en
gång lämnadt till Ranft, men
refuserades, som det sades, för sista aktens
skull. Nu gjorde det stor lycka hos
Ranfts konkurrent och icke minst på
grund af denna sista akt, där narren,
syperbt tolkad af hr Personne, spelar
ett furioso på våra hjärtesträngar. Men
äfven andra scener äro gripande,
såsom Dyvekes död — fröken Janson
gjorde den realistiskt väl — och den
stora scen, där narren inför kung
Kristian spelar Torben Oxes af huggna
huf-vud, som efter döden talar till sin
mördare. Jag vill kalla detta grepp
genialiskt.
Eljes hade jag en del saker att
anmärka — pjesen hängde ej alltid
tillsamman fullt dramatiskt, den verkade
styckad och det var mera de historiska
taflorna än handlingen, som
intresserade. Det var två pjeser, först en med
Dyveke-motivet, sedan en om Kristian
och hans folk. Men trots detta och
en stundom något tung historisk
apparat, var stycket medryckande, och de
situationer, där den unge blodfulle
diktaren vräker historieprofessorn åt
sidan, gifva det en hedersplats i yngre
nordisk dramatik.
Förf. är god karaktärsskildrare och
visade detta särskildt i den klämmiga
gumman Siegbrits person, duktigt
spelad af fru Dorsch. Kungen var hr
Skånberg, som nu tog revanche för sin
Hamlet. Tidningarne ha erkännt detta.
Stycket kostar teatern vackra pängar
— Gråbow har målat nya,
stämningsfulla dekorationer och Verch & Flotow
i Berlin ha levererat kostymerna. Att
dramat mottogs med ett så enhälligt
bifall är ett nytt bevis till de på sista tiden
gifna, att det historiska skådespelet har
stora sympatier. Det är ock det, som
skall frälsa oss ur vår något
dekaderade smak.
Don Diego.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
