Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Scenen. Vid säsongens slut. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gammalt van att betrakta som
nationalscenen. Och de, som hålla på teatern,
vilja ännu kalla den så, äfven om den
ej har rätt till det namnet ur
synpunkten af brist på många af de
största krafterna. Tyvärr innehar en
enskild man den rätta nationalteatern —
till skam för vår andligt ointresserade
riksdag, som lämnat Dramaten åt sitt
öde.
Icke förty har Dramatiska teatern
visat sig mycket uppmärksam mot de
för scenen diktande svenskarne. Summa
8 (nya) original ha gifvits under
säsongen: »Han kom, han såg ...»
(anonym), »Förfallodagen» (anonym),
»Den rätte» af G. Nordensvan,
»Kristian II» af Adolf Paul,
»Oegentlig-heter» af Frans Hedberg, »Kärlekens
krokvägar* af Tor Hedberg samt
»Sista skälmstycket» och »Villa Careggi»
af Fr. Nycander. Då man betänker,
att Dramatiska teatern saknar
statsunderstöd, blir dess stora uppmuntran af
svenska original ännu mer berömvärd.
Tack, herr Personne, för att ni inte
har krämar-, utan konstsynpunkter I
God fortsättning!
Direktör Ranft är en så angenäm
karl.
Om en ung, uppåtsträfvande, kanske
redan litet känd författare kommer till
honom med ett manuskript, så visar
Ranft sig så nedlåtande och glad,
bjuder på wisky och cigarrer, och så blir
pjesen läst. Och Ranft sitter på
soffan och klappar sig på knäna af
förtjusning och interfolierar: »Det är bra!
Tamme fan, är det inte bra! Tänk,
om det är ni, som ska’ görat!» Och
när pjesen är slut, säger han: »Visst
tar jag denl Det vore synd, att inte
ge en sådan pjes!» Men om då förf.
vill skrifva kontrakt, så skrattar Ranft:
»Inte behöfs det. Ni har mitt ord!
Pjesen ska upp denna säsong! Lita
på mig!» Och så får han pjesen af
den än ej värst misstrogne författaren
och låser in den i sitt skåp, där förut
en massa svenska original ligga. Och
så går författaren, och Ranft är glad
att ha pjesen, ty nu kan den inte
lämnas till en konkurrenteatter och
möjligen göra succés där.
(Ibland kan han dock göra en liten
blunder, som när han lät »Kristian II*
gå ifrån sig. Naturligtvis erkänner
han blott, att den gjort »half succés»
på Dramatiska teatern, fast hela
världen vet, att det var en storartad
framgång. Men man måste ju tala som
konkurrent.)
Nu kan det hända, att både den
och en annan säsong går, utan att
förf. får upp sin pjes. Då kommer
han en dag och påminner. Då får
han till svar: »Min bäste herre, jag
spelar ju hvarenda kväll! Inte kån
jag bara spela era pjeser!» — »Dåska
jag be att få tillbaka min pjes!» — »Åh,
jag ska nog ge den, vänta bara!» —
Väntan kan dock understundom bli
väl lång. Jag känner en ung man,
som fick ett förträffligt stycke antaget
af Ranft för mer än 4 år sedan. Det
var ett lifsvillkor för denne förf. att
stycket speltes. Det kom aldrig upp.
Ranft kunde ju inte spela bara den
författarens pjeser! — Nu är
författaren katolik och vill af vissa
idéskäl inte ha upp sin pjes. Men alla
dramaturger kunna ju icke kasta sig i
den heliga kyrkans armar och glömma
det världsliga, utan de finnas som ännu
påminna sig runda löften af den
väl-villige direktören.
Ack, hvad han är godl En dag
berättade han mig en så rörande
historia, att jag fick tårar i ögonen. En
författare kom till honom förtviflad och
sade, att han ovillkorligen måste
antaga hans pjes, så att han kunde säga
detta till sin blifvande svärfar, annars
fick han ingen fru. Den ädle
direktörens hjärta veknade, han antog
pjesen. Efter en längre tid till och med
sken-, nej, scen-repeterade han den.
Men helt plötsligt nedlades repetitio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
