Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Edgar Allan Poe. Bearbetning af B. H. Bnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utförligare biografi öfver Poe, dels en
kortare dylik, skrifven några år
tidigare och intagen i den första
fullständiga upplagan af Poes arbeten
(Edinburgh 1874—75). — Poe ingick, 27
år gammal, äktenskap med sin kusin
på farssidan, Virginia Clemm, äfven
VIRGINIA CLEMM
hon behäftad med den i slägten
härjande lungsoten. Hon hade visserligen
redan något öfverskridit hvad man hos
kvinnan kallar ungdomsåren, men —
säger en samtida författare — såg ut
att vara mycket ung, hon hade stora
mörka ögon och en pärlhvit hy, det
bleka ansigtet med de strålande
ögonen och det korpsvarta håret förlänade
hennes väsen något öfverjordiskt. Parets
ekonomiska omständigheter voro
emellertid sådana, att den bistra nöden,
som alltid tycks ha hållit vakt vid
Poes dörr, endast med den inkomst
man påräknade af inackorderingar,
kunde hindras att stiga in öfver
tröskeln till makarnas bostad, där för
öf-rigt skaldens svärmor (hans faster) hade
sitt hem. Att skalden och hans maka,
oaktadt all nöd, ofta bitter ända till
det otroliga, oaktadt den melankoli
från hvilken han aldrig kunde frigöra
sig, och oaktadt den sjukdom, som
hastigt tärde hennes lifstråd, likväl
lefvat det ömmaste och lyckligaste
äktenskapliga lif, därom äga vi allt för
många ovedersägliga vittnesbörd för att
längre hysa ringaste tvifvel, eller än
mer, sätta tro till de Griswoldska
historierna om motsatsen. Att skalden
Poe led af melankoli är utan vidare
klart för en hvar som läst hans dikter,
och att han icke mera än andra
dödliga var fri från mänskliga svagheter
torde vara lika litet tvifvel
underka-stadt. Men i hans hem rådde dock
kärlek och förtroende, där rådde
ordning och nätthet, äfven när armodet
tryckt sin omisskänliga stämpel öfver
det hela, äfven när hustrun låg
döende på sin halmbädd med de snöhvita
lakanen och skaldens öfverrock till
täcke, under det katten hvilande i
hennes famn fick ersätta den värme,
som den fattige och förtviflade maken
saknade medel att anskaffa! Poes
sinnesstämning under de sista åren af
hustruns lefnad, när han såg henne
sakta förintas under sina ögon och
han dagligen rufvade öfver den
stundens fasa, när han återigen skulle stå
ensam och öfvergifven i världen, utan
hopp om ett återseende, utan
möjlighet att lik andra olyckliga finna tröst
i religionens famn, är gripande
skildrad i dikten »The Raven» —korpen,
som envist klamrat sig fast på
Pallas-hufvudet öfver dörren, och hvars
stirrande ögon bränna poeten ända in i
själen, under det att alla försök att
förjaga den hemska fågeln visa sig
vanmäktiga och besvaras af denne
endast med ett spöklikt kraxande »aldrig
mer!»
»Korpen sig ej röra gitter, ständigt sitter,
ständigt sitter,
Där på bleka Pallasbysten öfver dorr’n han
slagit ner.
I hans ögons glöd sig gömmer, tycks mig, en
dämon som drömmer.
Och den ljusflod lampan tömmer kastar
korpsvart skuggbild ner,
Och min själ skall, från den skugga jag på
goli vet flyta ser,
Bli befriad — aldrig mer!»*
# Som synes skiljer sig öfversättningen från
Viktor Rydbergs, men kommer därigenom
något närmare originalets ordalydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
