Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Femtonde kaptilet. »Den första kyssen, den sista kyssen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljuf som en eolsharpa, ropar häftigt:
*Gå nu/»
Naken som en svart staty ilar
gossen bort från henne för att påskynda
den hjälp, hon vet ej kan komma
i tid.
Flickan kastar en blick i den
tropiska dalkjusan nedanför henne. I
månskenet [ blänker vattnet i viken som
vattradt silfver. Doften från dess
blommor stiger ljuft till hennes näsborrar.
Dess svajande palmer sucka mot henne.
Hon kvider: »Jorden är skön, men hvad
har jag att lefva för nu!»
Då hon nu ser de blänkande
musköterna höjda för att döda hennes själs
utvalde och hör hans annalkande steg,
gripes hon af lycksalighet, hennes
ansikte upplyses af offerelden och hon
muralar: » Han får aldrig veta, huru
högt jag älskade honom. Adios,
Howard! Jag får aldrig kyssa dig, men
farväl — för evigt».
Knappt en minut efteråt hviskar
Mendoza till sina män: » Caramba / Han
kommer!»
Ty nedför bärgstigen, som i
afsatser, betäckta med ormbunkar och
blommor, leder från Cayo Toro-fortet, samma
stig som fången nummer 93 måste följa
för att komma till båten, smyger en
gosse, skön som en ängel. Skuggorna
af ormbunkame och de långa skuggor,
som kastas af palmerna, göra
gestalten otydlig för mördarne, men det är
tillräckligt månljust för att kunna sikta
på honom.
Han kommer långsamt, tvekande,
stundtals darrande. Han gör
korstecknet och beder med hela sin själ:
»Heliga Jungfru, mottag min anda, Gud,
tag mig i ditt sköte!»
Han är nära de blänkande
gevärs-piporna.
»Fyr/»
Och vid den smattrande
gevärssalf-van på tjugo stegs afstånd vacklar
gossen med ett gällt skrik och rullar
handlöst utför den branta stigen ned till
den hvita stranden, som färgas af hans
blod, röd som månen, hvilken lyser
ofvanför.
»Ni behöfver inte ladda om igen,
karlar! Nu har nummer 93 fått sin
sak klar!» fnissar Mendoza. »Nu fem
dollars per man åt er, mis amigosl
Gonzales, som posterat er här, har ett
sällsynt öga för rymmande fångar!»
Men här mumlar han förvånad: %
Santos y Demonios ! Här kommer en till!»
Ty i månskenet kunna de se en man
komma nedför bärgsstigen, nedhukad
och snubblande, men skyndsamt i alla
fall. En sekund efteråt har han med
ett svagt glädjerop hoppat ned på
stranden och vinkar med handen liksom
kallande på en båt.
Men bredvid honom står en annan
figur skrikande: »Mendosa, ett misstag!
Nummer 93 är här ! Fort, grip honom!»
Och innan Temple, försvagad af
fångenskapen, kan fly eller göra motstånd,
lägga ett halft dussin handfasta karlar
händerna på honom. Han gripes och
bindes, och Domingo, som kommer
springande utför stigen och i
förbifarten sparkar undan liket, ropar:
*Mal-dito!* Vi ha af misstag skjutit
någon gossel Men det betyder föga.
Fort, ladda oml»
»Ni ämna skjuta mig här?»
mumlar Temple svagt, ty han raglar
nästan af krossade förhoppningar och
svaghet, ådragen i ett spanskt fängelse.
»Alldeles!» hånar Ortiz. »Ni ser
den där båten? I den är Blanche.
Jag skall föra ert lik genom
brännin-garne ut till den. Hon skall tro, att
jag med mitt eget lif försökt att rädda
ert.»
»O gud! Ni kan väl aldrig vara
en sådan afgrundsande!»
»Tiden är inne!» ropar Mendoza
kort, ty soldaterna ha laddat.
»Nej, nej! Inte i hennes åsyn!»
stönar Howard, då de tvinga honom
att ställa sig mot en palm. »Om ni
inte har något medlidande för mig, så
hys åtminstone medlidande för henne!»
hviskar han till Oitiz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
