Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smärtfritt att slä och den barmhärtige
döden befriar dem från att erfara
drömmar-ncs intighet.
Denna mörka saga är fylld af det bittraste
svårmod, men ett svårmod, rikt på djupa
tankar och sann skaldekänsla, ett storslaget
enhetligt drama, hvars hjärtskärande bjärt
realistiska sorgescener man dock knappast
önskar se åskådliggjorda, ty Folkungasagan
är mera ett drama för en inre blick än ett
för scenen lämpligt historiskt skådespel,
vare detta sagdt utan att därmed vilja
förringa dess värde.
Då man från Folkungasagans dystra
ödestragedi vänder sin blick mot bilden af
Gustaf Vasa är det som om man från ett
mörkt rum plötsligt kommer ut i solljuset.
Har man vänjt sitt öga vid dagern
upptäcker man dock snart skuggor, som äfven
här blandas med strålarna.
Gustaf Vasa är i början öfverväldigande
i sin osynlighet och genom sina
handlingars kraft, men vi träda honom
småningom närmare och han krymper, blir
öfverskådlig. mätbar till fel och förtjänster.
Det är med sällsynt dramatiskt mästerskap
som Strindberg gradvis leder oss Gustafs
gestalt in på lifvet. Han träder oss förut
till möte endast i sina gärningar och han
står för vår blick som en allmakt, vi se
honom härnäst genom Eriks hotfyllda ögen
och det faller ett blodsken öfver hans
storhet. han blir icke längre en allmakt utan
en våldsmakt: Oden som kommer igen
och sköflar de kristnes tempel liksom de
en gång plundrade hans , men så stå vi
plötsligt inför honom själf och han blir en
människa med storhetsdrag och
svaghets-fel med vilja till det stora och aggande
syndabördor, och dock i trots af sina fel
hjärtevinnande och sympatisk. Gustaf Vasa
är icke ett så enhetligt drama som
folkung-arne, konflikterna äro flcrfaldiga och
snarare angifna än fullföljda. Det hela är
egentligen skissen till ett drama, men som
sådan saftig, färgrik och genial. Som
karaktärsteckning står främst i pregnanta
drag Eriks bild. Ypperligt motiveras i
denna gestalt den olycklige furstens
heterogena egenskaper: drömvekheten och
för-ståndsskärpan, svagheten och den nedärfda
höfligheten, kärlckstörstcn, bittert urartande
i cynism. Han hatar fadern som aldrig
tillåtit honom att älska sig. men detta hat
skälfver af smärta. Det ligger ännu
längtan efter kärlek i hans ord då han säger
till Jakob Israel om konungen: Kan du
tänka dig. i går afton nalkades han mig
och lade armen på min axel, för första
gången i mitt lif , och hvilken hemlig
beundran döljer sig ej i dessa ord — och
som jag lefvat i den tron att jag bara
nådde honom till höften, så fann jag till
min förvåning att jag var lika lång som
han, men när jag såg honom på afstånd
växte han och blef till en jätte.»
En liten detalj, som något synes mig
förminska slutintrycket är den (i slutscenen)
uppträdande bondens rusighet, visserligen
ett gladt, oskyldigt rus, men som dock
verkar en smula observerande från ett
moment af så enkel gripande storhet att man
hälst vill ha det framstäldt så litet
omständligt som möjligt.
I förhållande till den intressanta skissen
af Erik den fjortonde i Gustaf Vasa, synes
den utförda bilden i tredje länken af
Vasasagan hållen i en väl ensidig färgton. Af
alla de rika möjligheterna i den olycklige
furstens natur blir man ej varse ett spår.
Denne rasande, högmodssjuke dåre kan
det möjligen vara af patologiskt men
knappast af etiskt intresse att följa från utbrott
till utbrott af vildt vansinne. Det är ej
häHer egentligen kring Erik dramats
intresse knyter sig utan kring Göran Persson,
hvars mästerligt tecknade gestalt framstår
skarpt följdriktig med försonande och
förklarande drag af mänsklighet, som gör
honom troligare än den traditionela
historiska flåbuse han vanligtvis gäller för att
vara.
Afvcn Karin Månsdotter framställcs i
opposition mot den historiska traditionen.
Hon är ingalunda den ljusens ängel, som
bildar Göran Persons himlalika motsats,
hennes godhet är egentligen passiv
svaghet och denna fegt slafviska, lätt vacklande
kvinna är ej den Karin Månsdotter man
hälst vill tro på. För öfrigt kan man
knappast förundra sig öfver om hon inför
dramats rasande Erik ej är mäktig vare
sig moraliskt mod eller någon större
hängifvenhet.
I sin helhet synes Erik den fjortande
lösare sammanfogadt än vare sig Gustaf
Vasa eller framför allt Folkungasagan.
Strindberg har visserligen undvikit sådana
sensationsmoment som Sturemorden och
Eriks förnedring i fängelset, men det
gif-ves dock scener, som till exempel
pöbel-gillet i fjärde akten, som verka mindre
gripande än rafflande. Naturligtvis
förnekar sig ej äfven i detta verk författarens
stora begåfning, men det förefaller dock
som om han, med undantag af Göran
Persons gestalt, med varmare inre intresse
omfattat de båda föregående arbetena.
Dessa tre dramer utgöra emellertid ett
för alla vänner till Strindbergs pänna
glädjande tecken på hans återvaknande till ett
verksamhetsområde, där vi inom den
svenska litteraturen aldrig ägt en rikare skapar,
kraft. (C. & E. Gernandt.) Tristan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
