Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från en annan och från sin bästa sida
uppenbarar sig Ruskin i följande skildring
af numera det för längesedan hädangångna
kyrktornet i Calais:
»Jag saknar ord för att uttrycka det
innerliga nöje jag erfar, då efter en längre
vistelse i England jag åter står vid foten af
Calais’ gamla kyrktorn. Den stora
försummelse, hvari det lämnats; dess förnäma
oansenlighet; dess höga ålder, som så
tydligt finnes inristad i det, utan tecken till
svaghet eller förfall; dess allvarligt dystra
och härjade yttre, gnagdt af stormame i
kanalen och öfverväxt af hafvets sega gräs;
dess takskiffer och tegel, dels lösa, dels
brustna, men ännu varaktiga; dess ödelagda
murverk, fullt af murankaren, hål och fula
remnor, men ändå starkt som ett naket,
brunt klippblock; dess upphöjda likgiltighet
för hvad man tänker eller tycker om det,
utan anspråk, utan skönhet, önskan, stolthet
eller behag, men också utan att tigga om
medlidande; icke, såsom de onyttiga
ruinerna, hvilka väcka ömkan och gärna hviska
om de bättre dagar de sett, men ännu
nyttigt och dag och natt i arbete; —
liksom en gammal i stormen grånad fiskare
ännu dagligen kastar ut sitt nät, står det
där utan att klaga öfver en förlorad
ungdom, blekt af vädret, fast och säkert i sin
nakenhet, och samlar, ännu tjänstbart,
människosjälar under sitt tak, då ljudet från
dess klockor ännu klingar genom remnorna;
och dess grå spets synes vida öfver hafvet,
den viktigaste af de tre tornspetsar, som
höja sig öfver strandens sand och kustens
låga kullar: — fyrbåken, som skyddar
lif-vet, och storklockans stapel, som kallar till
arbetet, och det gamla kyrktornet, som manar
till tålamod och tacksamhet», q H D
AMANDA JANSON.
Efter genomgången elevkurs vid
Dramatiska teatern slog hon å denna scen
igenom för tre år sedan som Fran^illon. Man
hade här en skådespelerska icke blott med
ett ovanligt vackert ansikte och en smidig
figur, utan äfven med temperament.
Också har hon efter den lyckade debuten
stigit i publikens gunst. Hennes Dyveke i A.
Pauls »Kristian II» var ett steg framåt. I
denna tragiska roll visade hon en patos,
som väl kanske stundom tog sig ett för
starkt uttryck, men som verkade fullt äkta.
Samma hänförelse för rollen fann man nyss,
när hon spelade Shakespeares Julia (som
sådan är hon afbildad här), åt hvilken hon
gaf glödande farg. Den nervösa ifver, med
hvilken hon omfattar sina uppgifter och
som redan lämnat energiska och
minnesvärda resultat, skall helt säkert, när hon
nått sin konstnärliga mognad, ställa henne
ganska högt på rangskalan af sceniska
artister i Sverige. Ty det är tydligt för hvarje
ny roll hon gör, att hon icke nöjer sig med
redan vunna framgångar, utan sträfvar att
blifva lika tekniskt fullfardig som hon är
varmblodig till sitt artistlynne. Hon ligger
mycket i repertoaren och användes äfven
ofta i komedin, väl ej hennes egentliga
område, men där hon visar ganska mycken
skälmskhet och replikfart.
Den pikanta aktrisen är stockholmska
och född 1872. F. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
