Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han såg hennevförsta gången stå
uppstånden. Lifvet, icke hon själf hade
kommit honom att ändra hennes uttryck i
marmorn; han visste icke de vägar
hon gick. Och då hon talar om dessa
vägar, glömmer han, att hon besudlat
sina kläder — ser blott den nakna
urbilden, som genom sin enda stora
kärlek, är ren.
Bak kulisserna i Ibsens dramer står
där alltid något och väntar. Det
tjänar till intet, om karaktärerna försonat
sig med sig själfva och med publiken.
Obönhörligt träder det fram. Ödet.
Och man känner, att det kunde icke
vara annorledes.
Hur gärna hade man icke unnat Ru-
bek och Irene att taga en kariol —
hon skulle kört och han setat bakpå
— kört ned från fjällen och till villan
vid Taunitzer-See, som kunnat varda till
ett hem, i stället för att stå där blott
som ett hus. Och dock har man en
dunkel känsla af, att så kunde det ej gå;
tysta, med sänkta hufvuden måste
nornorna väfva mönstret färdigt med mörka
trådar och ett sista gyllne inslag. Ty
på väg mot soluppgången var det som
dessa slitna, skendöda själar slöto sin
gåtfulla lefnadssaga. Hand i hand.
Ändtligen.
Vid skiljovägen sjunka ett lifs alla
upptornade skuggor samman mot ett
enda ögonblick af fullt strålande ljus.
EFTERSPEL.
Danskame på Dramaten.
Efter »Trilby» gåfvo dc Gustaf Wieds
och Jens Petersens »Förste violin».
Dramatens personal hade gett den
bra nyss förut. Fröken Bosse hade
varit charmant och trion
Personne-Bseckström-Bergström rolig.
Men att se danskar spela dansk
komedi har något särskildt skrattretande
med sig. Köpenhamnarnes gemyt är
unikt. Nog äro stockholmarne ett
älsk-värdt släkte, artigt, belefvadt, men den
danska godmodigheten ha de inte. Vi
äro mer sirliga än groteska, och det
är den danska grotesken, som är
oefterhärmlig.
Därför fick nu »Förste violin» sin
ursprungsfärg först genom efterspelet af
Folkteatrets artister.
Det låg kanske mer charme öfver
fröken Bosses Anna, mer ungdom än
öfver fru Larsens. Men så var den se-
nare till gengäld mer uppsluppen,
burlesk, påhittig. Hon hade ett raffineradt
drag i mungiporna, och rutinen
triumferade i det bleka, skälmska ansiktet.
Hon var fullt i stil med rollen. Alla
voro förtjusta, gifta och ogifta.
Men den, som samlade löjets trådar
i sin fryntliga mun, var Fjelstrup. Han
spelte Bæckstroms pinkäre,
rödblom-mige djurläkare, som delar sina
sympatier mellan flickorna och toddyn.
Han slog öfver, men han visste, att
hans öfverdrift var rolig, och lät det
gå. Hans komik var af
oförglömme-ligt hulligt slag. Bara så han lade
hufvudet på sned, när han tittade på
flickan, kär som en jamande marskatt,
så han sparkade med benen i lifsyra,
strök ikring och sökte den reserverade
tösens lif med armame, hennes mun
med sin! Han målade med naturens
bredaste pänsel — groft, om ni så vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
