Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ville, för det var la ändå han, som
rådde om jorden, mente han.
Karlarna grinade lika bra för det och tyckte
• på sitt vis, att de gjorde en stor
evin-nerlig konst i hvad han ville och inte
ville, för de gjorde bara hvad de skulle
göra. Nu blef, kan veta, Anders Petter
arg, för han hade äkta hallingablod i
sig, Anders Petter, så han började hoppa
och svärja och förbannade sig i ny och
nedan på, att han skulle ha banan så,
som han ville, det var nu intet prut
med det. Och så började han rycka
upp desse käpparna, som de hade
planterat ut där, och ville sätta dem i
rå-•strängen emellan sitt och Emanuels
gärde. Men då blefvo desse karlarna också
arga och mente det, att om han
hindrade dem i deras lageliga förrättning,
så skulle han snart få se, hvad han
fick för det, när han blef dragen inför
rätta. Ja, då hade la Anders Petter
intet annat att göra, än han slängde
de usle käpparna, han hade igen, åt
helsike, fast han hade allt haft bra
mycket mer lust till att slita upp dem på
ryggen på desse karlarna, fast det torde
han nu inte, när de började tala om
lageliga ting och rättegång. Och så
gick han hemåt och malde jäklagryn, så
länge som karlarna kunde höra honom.
Sen var han då så rasande på denna
banan, så han tålde inte höra talas om
hänne en gång, och han slängde
tidningen, det första han kom till ett ställe,
där det stod någonting tryckt om banan.
Han var la både hos Elias Skomakare,
abekaten, och hos prosten för denna
stakningens skull och ville, att de skulle
hjälpa honom, så han fick rätt, för se,
rätt hade han ju, det kunde ingen få
i honom annat. Men de sade, kan
veta, som sant var, att sådant stod inte
till att rätta. Gick han inte godvilligt
in på det, de hade gjort, och kom
öf-verens med bolaget om priset på
jorden, så blef det ekspropriation. Ja, då
så skulle det då också bli
ekspropriation och det, så den oleke skulle anamma
både desse stakakarlarna och banan,
som fördärfvade hele hans gård. —
Nånå, nånå, mente prosten, så gick
det inte till med den saken — blef
det ekspropriation, så fick också Anders
Petter hålla till godo med hvad
godemännen ansågo rätt och skäligt för
jorden, det kunde inte med fog
öfver-klagas. — Han skulle ha halfve
gårdens värde i ersättning, så som de
hade fördärfvat honom, tyckte Anders
Petter på sitt vis. Prosten bara log
och sade på nytt, att han fick ta, hvad
han fick, sådan var lagen om
ekspropriation, och bad honom på samma gång
tänka något på det allmänna bästa.
Men Anders Petter blef nu ändå argare,
när inte prosten hållde med honom en
gång. Han mente på det, att han frågade
inte ett pinal efter det allmänna bästa,
och hälsade nästan vanvördigt på
prosten, när han gick, och gick gjorde
han ut genom förstun, så det ända
knakade i golfvet. Var detta religion,
tyckte han, att inte få rå öfver marken
på sitt eget hemman och att inte en
gång få sätta ut priset på sin egen jord,
som han ärligen ärft efter sin egen farl
Han var så arg, så han kunde flyga.
Men hur arg Anders Petter än var,
så började de ändå bygga på denne
järnvägen, och banan drogs ackurat så,
som hon ifrån början var utstakad,
tvärs igenom Anders Petter på Slättens
storagärde. Ekspropriation blef där både
hos Anders Petter och hos fler af
bönderna, det var klart, för det var knappt
en enda bonde, som var nöjd med det,
han blef bjuden. Men inte fingo de
mer för det, det var också klart. Och
Anders Petter var så arg, så han kunde
haft lust till att bränna upp de usla
sedeltrasoma, han fick, för det de hade
fördärfvat hans granne gård — men
det gjorde han ändå inte. Men så
mycket sa han då och det svor han en
riktig, om inte så helig så dess mer
kraftig ed på, att aldrig skulle han sätta
sin fot på tåget och åka, om han så
blef så gammal som Metusalem. Det
sa han till så många, som kunde hora’t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
