Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lens adel, som mången af den tidens
förnäma damer kunnat afundas henne.
Att de sköra fjärilsvingarna ej
und-gingo att beröras af smutsen, är
tyvärr sannt, men lika sannt är det
också, att hennes ömhetsinstinkter
fortlefde trots denna beröring med
det lif hon förde och oaktadt de på
samhällets utkant liggande
förhållanden, af hvilka hon var omvärfd. Den
franske författaren Stendahl (Henri
Beyle) har en gång sagt följande ord,
att i Italien finns det en moral
äf-ven för de förhållanden, som ligga
utanför moralen, och i fråga om
Adrienne Le Couvreur erinrar man
sig ovillkorligen denna utsago. Både
som kvinna och som hjältinna för
sin kvinnlighet är hon intressant.
Hennes lefnadssaga är tvifvelsutan
till det yttre en roman. Men de
yttre händelserna blifva dock icke
det förnämsta för psykologen.
Hennes dygd trots alla underliga
oregelbundenheter i hennes uppförande,
hennes trohet mot den hon älskar,
hennes förakt för hvarje förräderi
mot kärlekens förpliktelser bli så
mycket märkvärdigare, som hon
alltid är omgifven både af försåtliga
beundrare och män, som knappast
förstå hennes behof af hjärtekärlek
och af trofasthet.
Om enligt vetenskapsmännens
påstående en krafts storlek måste
mätas efter det motstånd, den har att
öfvervinna, då måste man gifva ett
kraftpris ät denna kvinna, som
förstod att bibehålla sin känsla vacker
under omständigheter, hvilka ej ägde
moralens sanktion och samhällets
skydd. Diktare, sådana som Victor
Hugo, dramatiska författare, sådana
som Dumas fils, hafva kännt sina
diktarhjärtan klappa af medlidande
och beundran, när det varit fråga
om kvinnor af samma typ som hon.
Eftervärlden har ej vägat förebrå
Hugo den värs, som alltid citerats
som det intressantaste i hans dram
Marion Delorme: »din kärlek har
återgifvit mig min jungfrulighet», och
en gång i ett af sina företal, har
Dumas fils gett det bästa af sin åsikt
om det kärleksbedragna barnets, den
unga kvinnans förseelse med en slags
vacker travesti på bibelordet, när han
säger om samtidens Magdalenor:
»dem varder mycket förlåtet, förty
de hafva aldrig älskat».
När Dumas skref »Kameliadamen»,
när han trodde på hennes ånger och
hennes uppoffring, när han skildrade
möjligheten af att en kvinna, som
gjort syndafallet att tillhöra en annan
utan kärlek, kunde upprättas, kunde
han knappast ana, att i
teaterhistorien Adrienne Le Couvreur ägde alla
Marguerite Gautiers drag. Hans
värkliga modell —- Marie Letellier
— var alls icke af hennes ideala typ.
Jag skall här nedan framlägga
bevisen på, att vi emellertid hos Adrienne
hafva att göra med en ideal
själsstämning, sådan som den, hvilken
Dumas tecknat i sitt världsberömda
drama.
Dumas hade med diktarens
skarpblick insett, att en kvinna, hvars
uppfostran ledt henne att i viss mån
kasta bort sig själf, kunde blifva
sublim i samma stund en stor
kärlek lärde henne uppoffringens konst.
I det ögonblick Marguerite Gautier,
hjältinnan i Dumas stycke, ej vill
stå i vägen för den yngling, som
uppfostrat hennes stackars hjärta,
hittills deladt i småsmulor på så
många håll, i det ögonblick, när hon
förstod ljufheten att bortgifva det
fullt och helt, att känna hvilan vid
en stor känsla, kunde hon också
konsten att korsfästa sitt hjärta,
konsten att försaka. Marguerite Gautier
är kokott, hvilket alls icke Adrienne
Le Couvreur är, men parabelen är
icke desto mindre berättigad.
När man följer Adrienne Le
Cou-vreurs lefnadslopp, finner man, att
en sådan lefnadssaga som Margue-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
