Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Den halte Eros. Novell af Mark Stern. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
VÄRJA
hos den andra ana oförsonliga
motsatser till sig själf och bedöma henne
endast ur rashatets synpunkt. Plötsligt
road såg han upp. Hans syster sade
spefullt:
»Jaså, du gillade inte henne?»
»Gillade? Jo, bevars väl, hon såg ju
ut som en annan sorts dam i sin röda
klädning, inte skulle jag vilja se så
ut, men det var väl inte heller anlagdt
på mig! Det slår alltid an på
herrarna, kan jag tro!»
Henry frågade medan han knäppte
askan af sin cigarr på
kakelugnsstenen:
»Hade du inte själf som flicka en
gång en röd klädning? Den ansågs ju
högst charmant.»
»Det var inte alls detsamma. Och
inte begagnar väl en bättre ung flicka
sådana slags kläder som om hon vore
med barn!»
»Jag tyckte det var mycket vackert.»
»Det såg jag nog. Ja vet du
Gunilla, han gjorde sig till en riktig narr,
sprang afsides med henne i kabinettet,
alla kunde ha sett det ... En sån där!
Hon kanske förresten var med barn,
hvem vet?»
»Anna lilla», sade mannen varnande.
»Du känner henne inte alls. Jag
tyckte», tillade han elakt, »att hon var
den finaste af hela sällskapet!»
»Det kan jag tro! Bara det gäller
mina släktingar — men vet du, jag
anser dem inte stå ett dugg efter dina,
utfattiga är ni allihopa, och om du det
tror . . . usch, sådana människor!»
Henry reste sig och kastade bort
cigarrstumpen.
»Jag går ut ett slag», sade han.
»Hvart ska du nu igen?»
»Frisk luft — hm.»
»Aldrig kan du hålla dig hemma
och är du hemma, hur behandlar du
mig? Rycker på axlarne åt hvad jag
säger och svarar inte. Åh, Henry!»
Men han hörde ej på henne. Han
sysslade vid sitt skrifbord, tog fram
plånboken och läste in några papper.
Brasans trän föllo halfbrända
tillsammans med ett lätt buller. Anna
gick mekaniskt till kakelugnen och
rörde ihop bränderna. Förbittringen
växte inom henne vid de andras
tystnad. Hon ställde eldgaffeln med en
hård smäll ifrån sig.
»Här lefver jag för dig, försakar
nöjen och allt, spar och sliter —men
hvar är din kärlek?. . I går kväll —
jag försökte närma mig, jag tänkte att
kanske ännu kan allt bli bra . . . Hur
tar du emot mig? Förresten, jag tigger
inte vänlighet, jag går min egen väg,
jag behöfver inte bry mig om er, jag
lefver nog som jag bör! . .»
»Lugna dig, kära Anna», kom det
blidkande från soffan där Gunilla ännu
satt kvar.
»Lugna mig? jag är fullkomligt lugn.
Förresten, du kan lika gärna gå, du
med, ni håller i alla fall ihop. Här
ska du springa och ha middagar och
uppvigla Henry mot hans hustru, men
nu tänker jag säga ifrån! Ni tycker
att ni är så fina, förstås, och att jag
inte begriper er! Usch, usch — nej,
du skulle just lära dig veta hutl¾
Mannen stod med ens framför henne.
När han var vred, blef han blek och
en åder midt i pannan svällde blå.
»Nu ämnar jag inte höra ett ord
mera, Anna.»
»Jag talar så länge jag vill.»
»Nej. Och står du inte ut, så gå
för fan i våld, ingen ber dig stanna.
Jag är mer än led åt dig och jag tror
du blir värre för hvart år. Kom
Gunilla!»
Han drog systern vid handen ur
soffan och ut i tamburen. Han hjälpte
henne fort på med ytterkläderna, hon
kände hans nervösa händer skälfva
under försöket att behärska sig. Inifrån
rummet som de lämnat hörde de nu
vilda snyftningar. Gunilla gjorde en
rörelse mot dörren, men brodern höll
henne tillbaka.
»Det tjänar ingenting till, det är
ingenting nytt, kom bara.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
