Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1904 - Sigbjörn Obstfelder. Af Gustaf Uddgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SI G BJÖRN OBSTFELDER
291
en tid studerade ingeniörvetenskap —
samtidigt med att han skref sina första
dikter. Efter att ha anförtrott dessa
till en god vän, hvilken skulle försöka
få ut dem på tryck, bar det så af med
honom själf till Amerika. Här
återfinna vi honom i juni 1891 i
Milwau-kee, där han tycks ha genomgått
början till den svåra slutkris, ur hvilken
han utgick som fullmogen konstnär,
men som också var nära att för alltid
försänka honom i sinnesförvirringens
natt.
Om denna märkliga period af sitt
lif har Obstfelder själf skrifvit några
intressanta Dagboksblad, hviilka
publicerats efter hans död i hans
»Efter-ladte Arbeider», utgifna af den danske
skalden Viggo Stuckenberg. Han
hade under sin vistelse där ute i
Amerika plötsligt gripits af en rent af vild
passion för musik. Han tyckes för
första gången ha fått höra Beethoven,
Wagner, m. fl. utförda af stor orkester
och han fattades af ett obetvingligt
begär att liksom dessa omdikta sitt
inre lif i toner. Han börjar denna sin
dagbok med den förklaringen att
»De besynderlige forholde, hvorfra
min musikalske udvikling har
udar-beidet sig og under hvis band den
end-nu må gjære, noder mig til at
begynde disse optegnelser.»*)
Han har gång på gång försökt sig
på med något större arbete. Han ville
skrifva en roman, men blef snart trött
af det. När han så får höra de stora
musikverken, vaknar den tanken till
lifs inom honom, att det är som
tondiktare, som komponist han bör
utöf-va sitt konstnärskap.
Han skrifver i sin dagbok:
Jeg vilde bli menneskelivets skildrer i
musik. Jeg vilde bli realistisk komponist,
impressjonist. Jeg vilde oplöse sjælens
veer i toneovergange. Andedragets musik.
*) Jag citerar Obstfelder på norska på
grund af den fasa han alltid uttalade öfver
att blifva öfversatt, särskildt till ett så
närliggande språk som svenskan.
Alt dette, som gynged, som var rhytmisk
— i glæde og pathos — som fyldte mig
selv med indre gyngen, og jeg kunde ikke
gi det udtryk, og jeg fortviled tilslut om
at kunne gi det udtryk. f¾ifjeldsstilheden,
sån som den virked på mig.
Hvad kan jeg for, at jeg er orddigter på
samme tid? Det gj0r mig jo bare så meget
dybere og mer istand til at lægge öret til.
Hvad kan jeg for at jeg er orddigter på
samme tid? — når det, som jeg intensest
f0ler, som bringer min hele organisme i
svingningog fylder mig med skjælven om
natten, — når det ikke kan udtrykkes i ord.
Jeg må ha det udtrykt, så sandt jeg
lever.
Jeg vil la solen få lov, få lov till at skinne
mig lige ned i hjertebunden, så det blir så
inderlig varmt og lyst derinde — ned i
hjerteroden, så gutten kan få noget saft til
vekst igjen, og bli mand engång, og gi
folkene »verker».
Jeg vil ätter tro — på det vakre .. .
Dig — strenge, ubonhorlige, tugtende
liv — dig — strålende, tilslorede,
farve-doende, blussende liv — dig — nynnende
vuggesang, brusende oratorium — du, som
risler i det tilværelsens blodårenet, som
omspinder alle myriader af småverdener,
som vugger om sit centrum — dig, som
jeg forhåner ved disse affekterte, dunkle
ord —
knæler jeg for og ofrer mig til.
Tag mig.
Jeg har lidt for at lære dit væsen at
kjende.
Han flyr från sitt yrke, han kan ej
längre förmå "sig till att gå på
inge-niörskontoret och arbeta med
cirkelbestick och siffror, han stannar
hemma hos sin kära fiol och han spelar,
spelar nästan dag och natt tycks det.
Han är förtviflad öfver att han inte
studerat kontrapunkt, inte vet hur han
skall bära sig åt för att kunna
komponera. Melodi efter melodi rinner
fram under hans stråke, men
harmonierna ? Hvar skulle han ta dem
ifrån? Efter några fåfänga försök
lyckas det honom dock till sist att
komponera någonting som han kallar
för »en novellette» så att den hängde
samman — ända till pauserna.
Nu är han genast på det klara med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
